Herr talman! Jag tackar ministern för svaret på min interpellation, även om jag också önskar att det hade varit mer utförligt.

Den här debatten handlar om så mycket mer än om att en organisation, i det här fallet Islamic Relief, inte har fått sin ansökan om bidrag beviljad. Den handlar om att regeringens riktlinjer till myndigheten Sida har lett till godtycklighet och rättsosäkerhet.

Hanteringen av Islamic Relief har oroat stora delar av civilsamhället och även lett till en JO-anmälan. Det är mer än uppenbart att något måste göras. Riktlinjer och direktiv till myndigheten måste ses över så att de tillämpas på ett rättssäkert och proportionerligt sätt i enlighet med principen om likabehandling.

Att Islamic Relief helt nekas bidrag är faktiskt helt oförståeligt. Organisationen har varit en betrodd och uppskattad partner till Sida i över tio år och erhållit ett relativt stort stöd för sitt humanitära arbete. Ingen allvarlig kritik har riktats mot organisationen under den tiden. Tvärtom har organisationen fått goda omdömen vid tidigare utvärderingar.

Trots det har nu Sida sagt nej till organisationens ansökan om humanitärt stöd. Beslutet kom efter en särskild granskning av Center mot våldsbejakande extremism. Men varken Sida eller Center mot våldsbejakande extremism ser tecken på att verksamheten är antidemokratisk eller våldsbejakande eller att det finns kopplingar till sådana miljöer i nuvarande styrelse och ledning.

Trots det har Sida dragit in stödet till organisationen och beslutat sig för att ta det säkra före det osäkra genom att tillämpa en så kallad försiktighetsprincip – en princip som är oerhört svår att bemöta när det inte finns någon saklig grund för kritiken. Det är en godtycklighet och rättsosäkerhet som riskerar att få konsekvenser för hela civilsamhället.

Självklart ska inga skattepengar gå till våldsbejakande extremister eller antidemokratisk verksamhet. Där är vi helt överens. Kontroll och granskning är självklart en viktig del i en öppen och rättssäker förvaltning. Men den nuvarande strikta tolkningen av försiktighetsprincipen riskerar att begränsa civilsamhällets möjligheter att verka. Det öppnar för rättsosäkerhet och godtycklighet.

Hanteringen av Islamic Relief berör som sagt hela civilsamhället och skapar nu stor oro bland civilsamhällets organisationer, på goda grunder. Det handlar helt enkelt om hur långt en försiktighetsprincip kan sträckas utan att urholka grundläggande förvaltningsrättsliga principer. Det är uppenbart att en strikt tillämpning av försiktighetsprincipen kan få betydande konsekvenser i förhållande till likabehandlingsprincipen i Sidas styrning.

Jag vill att ministern svarar lite tydligare på våra frågor. Hur säkerställer ministern att försiktighetsprincipen tillämpas på ett rättssäkert och proportionerligt sätt så att likabehandling upprätthålls? Och anser ministern, mot bakgrund av det indragna stödet till Islamic Relief och hur det har hanterats, att regeringen behöver se över sina riktlinjer och direktiv till Sida när det gäller utbetalning av humanitärt stöd till civilsamhällets organisationer?