Herr talman! Tack, Christofer Bergenblock, för frågan, som är otroligt viktig!

Jag skulle vilja gå lite längre tillbaka i den kronologiska ordning som ledamoten nu redogjorde för. Jag skulle vilja gå tillbaka till 2011. Det var då det kom prejudicerande mål i Högsta förvaltningsdomstolen som började snäva in rätten till ledsagning.

Sedan hände kanske inte jättemycket de kommande åren efter det. Men därefter har vi sett att den praxis som etablerades 2011 började nyttjas av kommunerna i större utsträckning. Det gör att man i mycket mindre utsträckning än tidigare beviljar ledsagning, vilket inte rimmar med intentionerna med LSS. Man skulle alltså ha kunnat göra någonting redan 2011. Liberalerna har under ganska många år påtalat behovet av en ny LSS-reform som tar tillbaka det hela till grunderna, och möjligheterna till ledsagning för personer med synnedsättning har varit en av våra argumentationslinjer.

Vi har numera öppnat för att vi kan tänka oss en särlagstiftning eftersom vi inte har fått med oss vare sig den förra regeringen – vi gjorde ett väldigt starkt försök under januariavtalet – eller denna regering när det gäller att få till en heltäckande utredning av LSS där även ledsagning ingår.

Dock tror jag att det finns en poäng med uppdraget till kommunerna. Väldigt många kommuner anlitar i dag konsulter, som är duktiga på att visa hur man kan snäva in besluten så mycket som möjligt. Kommer Socialstyrelsen med stöd och instruktioner hoppas jag att det väger tyngre än konsulterna och att det på så sätt blir effektivare och bättre redan när stödunderlaget kommer fram.