Herr talman! Då vi har några sjukdomsfall i Vänsterpartiet har jag fått äran att tjänstgöra i socialutskottets debatt i dag trots att min normala hemvist är i utrikespolitiken. Jag är dock glad över att få tjänstgöra i den här debatten, då ett av de förslag som vi debatterar i dag är FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning.

FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, CRPD, antogs av FN:s generalförsamling år 2006. I dag har 164 stater undertecknat och 192 stater, inklusive EU som enda region, ratificerat konventionen.

Konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning hör till de centrala konventionerna om mänskliga rättigheter men skapar i sig inte några nya rättigheter, utan dess syfte är att undanröja hinder för att åtnjuta sina mänskliga rättigheter för personer med funktionsnedsättning.

Konventionens utgångspunkt är att funktionshinder är en social konstruktion och att det är hinder i samhället, inte individens funktionsnedsättning, som leder till exkludering. Personer med funktionsnedsättning ska anses vara fullvärdiga rättighetsbärare och en del av den mänskliga mångfalden.

Konventionen är den första som har arbetats fram tillsammans med representanter från den berörda gruppen, det vill säga rättighetsbärarna. Den kräver en oberoende granskande institution.

Herr talman! I Sverige har detta rättighetsperspektiv inte fått tillräckligt genomslag, menar jag. Kunskapen om konventionen och vilka skyldigheter som finns från samhällets sida är fortfarande mycket låg. Konventionen används sällan som underlag för beslut i domstolar eller hos myndigheter, och personer med funktionsnedsättning saknar generellt förutsättningar att hävda och utkräva sina rättigheter i enlighet med konventionen. Det saknas en långsiktig strategi för att öka medvetenheten om rättigheter för personer med funktionsnedsättning.

Trots att Sverige antog konventionen år 2008 har den inte införlivats i svensk lag. Luckorna i den befintliga lagstiftningen har inte identifierats, och det saknas en systematisk uppföljning och analys av konventionens praktiska tillämpning.

Vänsterpartiet anser att ett rättighetsperspektiv ska genomsyra regelverk och politik för personer med funktionsnedsättning. För att på allvar kunna genomföra konventionen krävs det att staten antar ett rättighetsbaserat angreppssätt gentemot rättighetsbärarna och säkerställer ansvarsutkrävande.

FN:s kommitté för rättigheter för personer med funktionsnedsättning, CRPD-kommittén, finns till för att granska hur de stater som har ratificerat konventionen efterlever den. Kommittén tar emot och utreder klagomål från enskilda individer och grupper, tar fram kommentarer och tolkningar av konventionens artiklar och publicerar vart fjärde år en rapport om respektive konventionsstats efterlevnad av konventionens artiklar.

Funktionsrättsrörelsens analyser här i Sverige har tydligt visat att Sveriges regering inte följer rekommendationerna från kommitténs granskningar.

Vänsterpartiet anser därför att regeringen bör utreda hur FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning kan inkorporeras i svensk lag. Sverige har redan gjort det med barnkonventionen och borde kunna göra det även med den här konventionen. En sådan utredning bör ta fasta på de nationella granskningarna från FN:s kommitté och klargöra vilken roll kommitténs rekommendationer och granskningar bör ha för framtida svensk lagstiftning. Utredningen bör också lämna förslag på hur man kan säkerställa tillräcklig finansiering för att åtagandena i konventionen ska kunna efterlevas.

Därför vill jag yrka bifall till Vänsterpartiets, Miljöpartiets och Centerpartiets reservation nummer 1.

Jag vill också, herr talman, säga något om diskussionen om assistans som vi har hört. Jag har suttit i den här riksdagen i många år och måste säga från sidlinjen att det är en ynkedom att vi inte har kommit längre. Jag tycker mig höra exakt samma debatt som jag har hört ända sedan jag var kommunpolitiker för 15 år sedan.

Det är verkligen tydligt att vi måste göra mer för att människor ska ha rätt till assistans men också för att ge dem som jobbar inom den personliga assistansen rimliga arbetsvillkor. Det här känns som en grupp som vi politiker alltid bara använder som en ekonomisk regulator och inte tar ansvar för.

I övrigt, herr talman, hänvisar jag till Vänsterpartiets ställningstagande i detta betänkande och till tidigare debattinlägg i dessa debatter av vår ordinarie ledamot i dessa frågor, Nadja Awad.