Fru talman! Vi debatterar i dag ett betänkande som rör en av statens allra mest grundläggande uppgifter, nämligen att skydda befolkningen, upprätthålla samhällsviktiga funktioner och värna vår frihet i fred, kris och krig.

Återuppbyggnaden av det civila försvaret och förstärkningen av krisberedskapen måste fortsätta med kraft, långsiktighet och nationell samordning. Det säkerhetspolitiska läget i vårt närområde har förändrats i grunden. Rysslands fullskaliga aggression mot Ukraina har visat att krig i Europa inte är historia utan nutid. Samtidigt ser vi cyberangrepp, påverkansoperationer, energisårbarheter och en alltmer komplex hotbild.

Det civila försvaret och krisberedskapen vilar på tre bärande principer: ansvarsprincipen, närhetsprincipen och likhetsprincipen.

Ansvarsprincipen innebär att den aktör som ansvarar för en verksamhet i fred också gör det i kris och krig. Närhetsprincipen innebär att händelser ska hanteras där de inträffar och av de aktörer som är närmast berörda. Likhetsprincipen innebär att verksamheten ska fungera så normalt som möjligt även under påfrestningar.

Dessa principer är kloka. De speglar en decentraliserad förvaltningsmodell som tjänat Sverige väl. Kommuner, regioner och länsstyrelser har ett grundläggande ansvar. Det är de som ska säkerställa att förskolepersonalen vet vad som sker när flyglarmet går, att skolmaten serveras, att äldreboendets verksamhet fungerar och att el- och vattenförsörjning och omsorg upprätthålls.

Men, fru talman, vi måste också våga vara självkritiska. Under 2000-talet fattades en rad ödesdigra beslut. I tron att den eviga freden hade inträffat avvecklades stora delar av det civila försvaret. Rutiner, lagerhållning, utbildningsstrukturer och planering monterades ned. Den robusthet som hade byggts upp under decennier försvann.

I dag står vi i en situation där mycket måste byggas upp från grunden. Samtidigt har kommunerna under de senaste åren prövats hårt, först av migrationskrisen och därefter av pandemin. Skola, äldreomsorg och socialtjänst har gått på knäna.

Vi har 290 kommuner i Sverige. De arbetar under vitt skilda förutsättningar, och det innebär i praktiken 290 olika lösningar. Ambitionsnivåerna varierar, förmågan varierar och ekonomin varierar.

Principerna är viktiga, men de får inte bli en ursäkt för otydlighet och brist på nationell styrning. Staten är ytterst ansvarig för rikets säkerhet. Återuppbyggnad av krisberedskapen kan inte gå i otillräckligt hög takt eller med alltför stora skillnader mellan olika delar av landet. Det är därför bra att regeringen har gett Myndigheten för civilt försvar en tydlig samordnande roll. Genom den kan vi säkerställa tydlig ledning och styrning i uppbyggnaden av krisberedskapen.

Vi ska ha en modern, teknologiskt uppdaterad, flexibel och robust krisberedskap, en beredskap som klarar av cyberangrepp, informationspåverkan, störningar i leveranskedjor och långvariga elavbrott. För att nå dit behövs nationell sammanhållning, tydliga riktlinjer och, där så behövs, möjligheter till sanktioner mot de aktörer som inte prioriterar sina lagstadgade uppdrag.

Sverigedemokraterna tog upp frågan gällande stark föreskriftsrätt till MSB 2023. Det var därför glädjande för oss att detta genomfördes i samband med att MSB blev Myndigheten för civilt försvar, MCF.

Det handlar inte om att underminera det kommunala självstyret. Det handlar om att ta nationellt ansvar i en tid när hoten är gränsöverskridande och konsekvenserna av brister kan bli ödesdigra.

Fru talman! Vi vet att återuppbyggnaden tar tid, men tiden är inte oändlig. Varje år som går utan att strukturer, lager, utbildning och samordning når tillräcklig nivå är ett år av sårbarhet.

Sverigedemokraterna genomförde 2023 en genomlysning av regleringsbrev och uppdrag till dåvarande MSB, som visade att myndigheten trots ett år av krig i Ukraina fortfarande till stor del var inriktad på klimatfrågor.

Sverige har till skillnad från exempelvis Finland mycket svårt att arbeta med flera samhällsfrågor samtidigt. Antingen är det klimatkris och jämställdhet som ska genomsyra all statlig verksamhet, eller också är det ingenting. Fokusförflyttningen från mjuka värden till den hårda verkligheten går på vissa håll fortfarande för långsamt, och kostnaden kommer att vara i människoliv. Det är en nota som i alla fall inte kommer att läggas på Sverigedemokraternas samvete.

Sverigedemokraterna lämnade in förslag på en mer försvarsinriktad verksamhet. Det är glädjande att regeringen senare ändrade en rad uppdrag och att myndigheten i dag har en verksamhet mer inriktad på att skydda befolkningen i händelse av kris och ytterst krig. Med det sagt menar vi inte att alla andra uppdrag behöver tas bort eller att jämställdhet och klimat är helt oviktiga. Men man måste kunna klara av att tempoväxla, för omvärlden och då främst Ryssland, Kina och Iran tar ingen hänsyn till svenska klimatmål eller jämställdhetsfrågor som dragits i långbänk under snart 20 års tid.

Sverige kommer sannolikt att lamslås av cyberangrepp och möta ett skoningslöst angrepp av drönare och långdistansrobotar som kommer att lägga stora delar av vår kritiska infrastruktur och större städer i ruiner. Då är det en klen tröst att MSB och våra länsstyrelser har pratat om klimat och jämställdhet i stället för att prata om skyddsrum, försörjningsberedskap, krigsfrivilliga med mera.

Det kan låta hårt, men befolkningsskydd och att värna medborgarnas hälsa och liv är en statlig grunduppgift vid sidan av sjukvård, skola och polisväsende, oavsett vad tjänstemän på departement och länsstyrelser tycker om detta. Det är politikens ansvar att följa upp och säkerställa att dessa frågor prioriteras.

Fru talman! Det är ibland lätt att fokusera enbart på det som inte har gått bra. Samtidigt kan vi konstatera att Sverigedemokraterna tillsammans med regeringen har genomfört stora satsningar på det civila försvaret – satsningar som vi visserligen drivit under alla år i riksdagen, som vikten av lagerhållning och stark självförsörjning.

En fråga som Sverigedemokraterna drev i den förra Försvarsberedningen var att Sverige och framför allt Norden ska ses som en ö och att vi sannolikt kommer att behöva klara oss själva innan hjälp från Europa kan komma, beroende på hur krisen eller kriget ser ut. Det är därför glädjande att regeringen har genomfört en rad fördjupande satsningar med framför allt Finland och andra nordiska länder på området. En hel del arbete återstår, men vi är övertygade om att ett fulländat nordiskt samarbete är något som kommer att vara avgörande för oss.

Vi måste också tala om folkförankringen. Ett civilt försvar är inte bara myndighetsstrukturer och planer. Det är medborgarnas medvetenhet, egenberedskap och vilja att bidra. Hela samhället måste involveras – näringsliv, civilsamhälle och enskilda hushåll. Först då kan vi prata om en god krisberedskap.

Sverige är ett starkt land. Vi har kompetens, teknisk förmåga och en tradition av ansvarstagande. Men styrka uppstår inte av sig själv. Den byggs genom tydliga beslut, uthållig finansiering och klarsynt ledarskap.

Utskottets betänkande är ett steg på vägen, men arbetet är långt ifrån färdigt. Vi får aldrig mer hamna i en situation där vi nedmonterar vår beredskap i tron att hoten har försvunnit. Historien har lärt oss motsatsen. Därför, fru talman, behöver vi både respekt för de grundläggande principerna och modet att utveckla dem när verkligheten kräver det.

Med det yrkar jag bifall till utskottets förslag.