Fru talman! Vi har delat upp det så att jag kommer att fokusera på biståndet. Jag håller självklart med om allt det som min kollega Håkan Svenneling tidigare anförde här i talarstolen.

Behovet av bistånd till det hårt drabbade Gaza kommer att vara enormt under mycket lång tid framöver. Minst 70 000 civila – troligtvis fler – har dödats i folkmordet. Människor dör fortfarande, trots att det råder en bräcklig vapenvila.

I stort sett hela Gaza ligger i ruiner. Sjukhus, skolor och bostadshus är förstörda. Infrastrukturen fungerar inte. Människor saknar el, rent vatten, mat och mediciner. 90 procent av befolkningen är helt beroende av hjälp. 1,5 miljoner palestinier saknar hem och bor i skadade tält utan skydd mot väder och regn.

Trots vapenvilan är Gaza fortfarande en av de värsta och farligaste platserna i världen för barn att leva på. Nästan dagligen dödas barn i Gaza. Flera nyfödda har frusit ihjäl under vintern, och 55 000 palestinska barn lider av akut undernäring. Hjälpen behöver komma in. Alla biståndsövergångar måste öppnas. Humanitära biståndsorganisationer måste få snabb och obehindrad tillgång till människor i nöd.

Antalet illegala bosättningar ökar rekordsnabbt. På bara fem år har antalet bosättningar på Västbanken ökat med 180 procent, med godkännande av den israeliska staten och i strid med FN. Palestinier terroriseras, dödas och fördrivs i tusental från sina hem. De israeliska myndigheterna stryper vattentillgången, förstör palestinska hem och ser på medan bosättare bränner ned olivträdsodlingar, som är en grundpelare för den palestinska ekonomin. Det är uppenbart att även stödet till palestinier på Västbanken måste öka.

Den viktigaste organisationen till stöd för de palestinska flyktingarna är FN-organet UNRWA, som etablerades redan 1949 och som har FN:s mandat att skydda och stödja palestinska flyktingar. Det rör sig om flera miljoner palestinska flyktingar och deras släktingar, som sedan Israel bildades har fördrivits från sina hem.

UNRWA tillhandahåller grundläggande tjänster och humanitärt bistånd till cirka sex miljoner palestinska flyktingar i Palestina, Libanon, Syrien och Jordanien och är en hörnsten i de humanitära insatserna i hela regionen. Organisationens personal och lokala kunskaper är helt avgörande för den livräddande humanitära insatsen i Gaza.

En stor majoritet av FN:s medlemsstater röstade nyligen för att förnya UNRWA:s mandat. UNRWA har det övergripande ansvaret för de palestinska flyktingarna. Det finns ingen organisation som kan ersätta UNRWA utom en fungerande palestinsk stat. Den stabiliserande roll som UNRWA spelar i regionen får inte heller underskattas.

Det är uppenbart att Israel försöker att göra sig av med det palestinska flyktingproblemet genom att misskreditera och förbjuda UNRWA, men trots Israels angrepp fortsätter UNRWA att vara operativt i Gaza, på Västbanken och i regionen med tusentals i personalstyrkan och robusta system.

Omvärlden behöver stå upp för och försvara UNRWA samt öka biståndet till denna oumbärliga organisation, men Sverige valde i stället, som enda land i Europa, att helt dra in stödet till UNRWA i en situation där det behövs mer än någonsin. Det är helt oförsvarligt. Det svenska stödet till UNRWA måste återupptas snarast.

Regeringen är tydlig med att bosättningspolitiken strider mot folkrätten, undergräver tvåstatslösningen och bidrar till en förhöjd konfliktnivå. Det är därför märkligt att Sida har valt att stoppa stödet till flera palestinska rättighetsorganisationer och till den svenska delen av Ekumeniska följeslagarprogrammet, som bidrar till att minska våldet och främja en tvåstatslösning.

Under drygt 20 års tid har de så kallade följeslagarna – internationella observatörer från världen över – kommit till Västbanken för att skydda civilbefolkningen, dämpa våldet, dokumentera människorättsöverträdelser och visa stöd för palestinska och israeliska organisationer och individer som arbetar för en fredlig lösning på konflikten.

Det svenska Ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel startade 2002. Sedan dess har över 2 000 internationella observatörer från cirka 25 länder, varav cirka 400 från Sverige, funnits på plats på Västbanken och i östra Jerusalem för att ge skydd och stöd till civilbefolkningen under ledning av Kyrkornas världsråd.

Följeslagare har vandrat med palestinska skolelever förbi militära vägspärrar på väg till skolan, bidragit med internationellt skydd för boskapsskötare och familjer som skördar sina oliver och dokumenterat när familjer fått sina hem rivna eller sin mark konfiskerad. Varför stoppar man detta fredsbevarande projekt som framgångsrikt bidragit till att skydda civilbefolkningen och dokumentera olika övergrepp?

Nyligen har Israel också förbjudit i stort sett alla stora biståndsorganisationer att verka i Gaza och på Västbanken. I praktiken är det nu endast Röda Korset som Israel accepterar. Det handlar om ett fyrtiotal organisationer som Rädda Barnen, Läkare Utan Gränser och Oxfam. Tänker regeringen även denna gång lyssna på Israel och stoppa stödet också till dessa organisationer? Jag hoppas verkligen inte det.

Läkare Utan Gränser säger till nyhetsbyrån AP att Israels beslut får katastrofala konsekvenser för deras arbete i Gaza, där de står för cirka 20 procent av sjukhusplatserna och en tredjedel av förlossningarna.

Flera länders utrikesministrar, inklusive den svenska utrikesministern, har protesterat mot beslutet. Det är bra, men det räcker inte med ord. För att vända utvecklingen måste omvärlden sätta hård press på Israel genom sanktioner, såsom att frysa associeringsavtalet men även genom att bojkotta varor, åtminstone från ockuperad mark.

Samtidigt måste vi göra allt vi kan för att stödja det utsatta palestinska folket, både i Gaza och på Västbanken, samt de palestinska flyktingarna i närområdet. Biståndet till Palestina måste öka, den särskilda strategin återinföras och stödet till Ekumeniska följeslagarprogrammet och organisationer som jobbar för fred, demokrati och mänskliga rättigheter återupptas, inklusive stödet till UNRWA.

(Applåder)