Fru talman! Ju bättre den palestinska myndigheten skötte sig, desto mer territorium skulle man få ta hand om, trodde vi i samband med Osloavtalet. Så blev det dock aldrig. Det var den dröm som fanns om en palestinsk stat.

Ledamoten Malm frågade om det är rimligt. Jag undrar om det är rimligt att en palestinier som är född i Haifa och som har fördrivits därifrån inte får återvända till sitt hemland medan en person som kanske aldrig har satt sin fot i Israel men som råkar vara född jude har rätt att bosätta sig i Haifa. Jag tycker att man ska fråga sig om det verkligen är rimligt.

Alla palestinska flyktingar kommer inte att kunna återvända – så är det. Men vi ska komma ihåg detta: När resolution 181, om delningsplanen, antogs var tanken att det skulle vara upp till varje person att själv bestämma om man ville bo kvar där man bodde eller inte. Om man valde att flytta därifrån, eller fördrevs, skulle man ha rätt till kompensation. Den kompensationen har totalt uteblivit för de landområden och de fastigheter som alla palestinier har blivit av med under dessa årtionden.

Vi kan börja prata i den änden i stället för att prata om att alla palestinier ska ha rätt till återvändande, för alla förstår ju att det inte kommer att gå. Vi måste åtminstone börja fundera på vilken typ av kompensation de i så fall ska få. Där kan vi börja diskussionen om det här, tycker jag.