Herr talman! Debatten har varit lite knepig för mig i dag. Jag har hela dagen funderat över vad jag ska plocka upp. Jag har aldrig haft så lite nedskrivet i förväg inför en debatt som just den här, samtidigt som det alltid finns så mycket att säga. Jag vet att jag förra året under en debatt om Israel och Palestina pratade i 20 minuter, men jag ska försöka undvika det i dag. Jag har skrivit upp mig för tolv minuter, men jag ska försöka att inte gå så långt.

Jag ska börja med att säga att jag yrkar bifall till reservation 1. Jag står givetvis bakom alla våra reservationer – och jag ska inte säga något om tids vinning.

Först vill jag framföra några klargöranden vad gäller Hamas. Det har kanske missuppfattats vad jag menar när jag talar om Hamas. Det är inte så att jag vill se Hamas styra Gaza, men eftersom jag har studerat freds och konfliktkunskap vet jag att det inte fungerar att från början sätta villkor för vilka som får delta i fredsförhandlingar och sätta villkor för vilka som ska få styra i framtiden. Det blir aldrig fred av det.

Moderaterna gick tillbaka i tiden till 1967 och pratade om ockupationen. KD gick tillbaka till händelserna den 7 oktober, förutom att ledamoten tog upp att Hamas under lång tid har byggt upp kapacitet. Jag antar att det handlar om lång tid före den 7 oktober. Så kom äntligen Liberalernas ledamot och började prata historia, och det är jättefantastiskt.

Att få det att låta som att det är arabländernas fel att det inte finns en palestinsk stat i dag, att det var kriget 1948, när arabländerna attackerade Israel, som gjorde att palestinierna inte fick en stat, är lite märkligt. Man glömmer i så fall bort vad Israel gjorde på den tiden – innan staten Israel ens hade utropats. Efter november 1947, när delningsplanen antogs av FN, ansåg judarna att de hade rätt till en egen stat. Man påbörjade då en fördrivning av palestinier. Hälften av de 750 000 flyktingar vi pratar om i dag, al-nakba som det kallas, den stora katastrofen, fördrevs innan kriget ens började.

Sedan kom kriget, och resterande hälften av de 750 000 fördrevs också. Det var inte bara bort från Israel utan även inom Israel. 300 000 palestinier som är israeliska medborgare i dag är fortfarande flyktingar i sitt eget land. De har aldrig tillåtits återvända till sina byar. 530 byar förstördes 1948−1949 av Israel.

Vi ska också komma ihåg hur Israel hanterade de palestinier som fanns kvar i Israel efter kriget 1948. De fick leva under militärlagar, och de fick inte röra sig fritt i Israel. De blev fråntagna ett eget land genom att olika områden gjordes till militärområden där de inte fick bruka jorden. Sedan infördes lagar som innebar att om någon inte hade brukat sin mark inom tre år tillföll marken staten. Det var ett effektivt sätt att tillskansa sig mer och mer av den mark som palestinierna hade brukat i hundratals år.

Palestinierna lever under samma lagar i dag på ockuperat område. De lever under andra lagar än israeliska medborgare. På de ockuperade områdena på Västbanken finns 700 000–800 000 israeliska bosättare i dag. De lever under civila lagar, men palestinierna lever under militära lagar. Det är på samma område!

Det här har sagts tidigare: En palestinsk pojke och en israelisk pojke kastar sten på varandra. Säg att de är 13 år – nej, vi säger 12. Då är de under Tidöpartiernas syn på vad som är straffbart eller inte. Den tolvårige palestinske pojken tas in till militärt häkte och åtalas medan den tolvårige israeliska pojken släpps. De lever under olika typer av lagar. Det här hade ett särskilt namn i Sydafrika: apartheid.

Det handlar inte bara om hur man agerar nu, utan vi har sett detta genom historien. Ända sedan staten Israel bildades har man haft en annan syn på palestinierna. Man har velat fördriva dem, och dem man inte har lyckats fördriva har man buntat ihop i olika små områden.

Sedan kommer vi till Osloavtalet på 90-talet. Det är ett avtal som på något vis förstärker ockupationen på ett obehagligt sätt. Förutom att lova att fler bosättningar inte ska flytta in tillåts det ändå att man bygger speciella vägar för bosättningar på ockuperat område. Man bygger också upp ett antal vägblockeringar och förhindrar palestinier att röra sig mellan olika byar.

Liberalernas ledamot pratade om att palestinierna har prioriterat fel när de inte har byggt upp en egen stat utan i stället satsat allt på att bygga tunnlar. Jag säger återigen att jag inte stöder Hamas agerande, men det här handlar inte bara om Hamas i Gaza, utan här handlar det också om hur man agerar på Västbanken.

Palestinierna har inte rätt att kontrollera sina egna gränser. Palestinierna har inte rätt att kontrollera sitt eget luftrum eller sin egen kust. Palestinierna rår inte över sin egen import eller export utan allt kontrolleras av Israel. Palestinierna rår inte ens över sina skatteintäkter, utan de kanaliseras via Israel. Skatteintäkterna hålls inne för att man emellanåt ska kunna sätta mer press på den palestinska myndigheten. Palestinierna får inte röra sig fritt på de ockuperade områdena.

När palestinierna genom årtiondena har demonstrerat har de mötts med kulor. Även när de inte demonstrerar, som vi ser även i dag, möts de med kulor på Västbanken. Att i sådana lägen anklaga dem för att de inte har lyckats bygga upp en egen stat är lite magstarkt.

Jag ska säga något om de senaste veckorna. Det har sagts mycket om Irankriget i talarstolen i dag. En annan baksida av Irankriget är att man återigen passar på att öka våldet på de ockuperade områdena, framför allt på Västbanken. Nu har man återigen stängt vissa överfarter till Gaza. För ett par dagar sedan tillät man över huvud taget inte någon humanitär hjälp att komma in i Gaza.

För ett par veckor sedan fattades ett beslut i israeliska knesset som har fått liten uppmärksamhet i Sverige. Det gäller område C, ungefär 62 procent av Västbanken, som tidigare har legat under israelisk militär kontroll och nu ska hamna under israelisk civil administration.

Är det bra eller dåligt? Det är faktiskt väldigt dåligt. Det innebär att det enligt Israel inte längre är fråga om en militär ockupation. Det här är något som grundlägger ockupationen, och det kommer att bli ännu svårare för palestinier att röra sig i område C, att få bygga i område C och att få bruka jorden i område C. Att det beslutet passerade utan någon som helst uppmärksamhet i Sverige är obehagligt och anmärkningsvärt.

Det finns så mycket mer att säga, men kvällen är sen och fler debatter ska följa efter denna. Därför nöjer jag mig, herr talman. Jag tror att vi kommer att återkomma till frågan flera gånger framöver.