Herr talman! I dessa dagar upplever så många vad som händer i Mellanöstern. Kriget rasar verkligen på nytt i en stor del av regionen. Osäkerheten är total hos många. Vad kommer att hända? Vad blir resultatet av det som vi nu ser?

Herr talman! Vi har en debatt här i kammaren som gäller motioner från hösten 2025. Det är utgångspunkten och ramen för det här betänkandet. Den som läser betänkandet kan fundera: Vad i hela friden! Har de inte sett vad som händer?

Det är så som den här typen av motionsbetänkanden utformas. Jag vill bara ha det sagt som en inledning till varför så mycket inte finns med, även om debatten ändå rör sig lite grann utanför ramarna.

Den oerhört brutala attacken som skedde den 7 oktober 2023 var en terrorattack. Det var den värsta sedan andra världskriget som drabbat judarna. Det krig som sedan rasat har varit oerhört allvarligt. Den 13 oktober förra året kunde man nå en vapenvila, och säkerhetsrådet fattade beslut i november 2025.

Är vapenvilan hållbar? Vi har sett att konflikten fortfarande bubblar. Nu stängs gränserna i Gaza. Vi har en tendens att titta där kriget rasar som mest. Effekterna på vapenvilan utifrån vad som nu pågår återstår att se.

Det fredsråd som skulle ha mötts de kommande dagarna har fått flyttas fram på grund av det som händer. Effekterna för Gulfstaterna och hela regionen av det som händer kan naturligtvis också få betydande konsekvenser för de planer som har funnits för återuppbyggnad av Gaza.

Hamas är tveklöst en terrororganisation. Det är tveklöst brott mot mänskligheten som har begåtts under kriget i Gaza av Hamas och andra terrororganisationer men också från Israels sida.

Det är viktigt att vi får en behandling och att inte straffrihet får råda, utan att människor hittar en väg. För oss som står upp för rättsstaten och vill att straffrihet inte ska råda måste det också gälla här och det som har hänt under kriget i Gaza.

Det är viktigt här, precis som i andra krig, att människor känner att det finns en väg till rättvisa och att det finns en början till en ny framtid. Det ger hopp. Är det någonting som vi behöver ge människorna som drabbats så hårt av så många krig är det hopp om en bättre framtid där respekt och tolerans kan prägla området utifrån de oerhörda erfarenheter som människorna i regionen bär med sig.

Israel har en historia av fördrivning, folkmord, hot och hat. Men också palestinierna bär med sig det som har hänt och som de har upplevt sedan andra världskriget tog slut, sedan 1948 och inte minst sedan 1967. Det är verkligen en förhoppning som det är viktigt att vi försöker hålla i.

Betänkandet rör också internationell rätt. Det handlar inte bara om rättsstatsfrågorna utan också om internationell rätt och folkrätt som måste gälla för alla stater, stora som små. För oss som är en liten stat är det jätteviktigt att vi inte glömmer bort den internationella rätten och folkrätten. Gör vi det tystnar också andra. Effekten av det får vi känna av sedan.

Därför är det viktigt att vi påtalar när internationell rätt överträds, oavsett om det görs av ett stort eller ett litet land. Det gäller oavsett om vi tycker att det har varit en regim som så brutalt förtryckt sitt folk så länge, som i fallet Iran. Det gäller inte bara den här regimen, utan även den som fanns före revolutionen. Det var inte heller då ett demokratiskt land, om man säger så. Där finns alltså en lång historia.

Vi står självklart på det iranska folkets sida, apropå just Iran, i deras krav och deras kamp för frihet och demokrati. Det är en dröm som de så tydligt stått upp för. De är värda allt vårt stöd, och vi hoppas att de ska få uppleva frihet och fred och att rättvisa skipas för de brott som har begåtts.

När det gäller betänkandet i övrigt vill jag säga att Västbanken är ett område som måste uppmärksammas. Det är tveklöst så att det just nu pågår en annektering av Västbanken med ett tydligt uttalat mål att förhindra en tvåstatslösning. För alla oss som tror på en tvåstatslösning är det viktigt att agera, för detta kan vara ett av de sista tillfällena innan fakta etableras på marken.

Där finns sanktionspolitiken, som vi har varit överens om. Men den kan inte bara röra extrema bosättare, utan den måste gå högre upp. Det pratas om ministrar, men hela regeringen är egentligen en del av detta.

Frågan gäller också den palestinska myndighetens möjligheter när den inte har ekonomi. Den skatt och tull som tas in av Israel betalas inte ut, så det finns inte resurser för att verka.

I detta läge måste vi göra mer än att bara uttala oss och kritisera och fördöma. Vi har självfallet ett stöd för både ICJ och ICC. På de grunderna tycker vi att man nu måste vara beredd att pausa associeringsavtalet för att sätta tryck bakom det vi säger: Vi vill se en framtid med två stater som lever i fred och frihet med säkra och av varandra och andra erkända gränser. Det är en dröm som fortfarande lever, och vi får inte bidra till att den drömmen dör.

Med detta vill jag yrka bifall till reservation 10 under punkt 6, som handlar om UNRWA. Det är något som Sveriges regering har röstat för i FN och som vi också måste se till att stötta från svensk sida, inte bara i FN utan också på marken i regionen.

(Applåder)