Herr talman! I början av denna vecka firades purim i Israel. Högtiden påminner om berättelsen i Esters bok om hur judar i dåtida Persien hotades av utplåning men till slut räddades. Det är en berättelse från historien, från en annan tid, men den rymmer en påminnelse som känns märkligt aktuell.

I det land som en gång kallades Persien, dagens Iran, finns i dag en regim vars ledarskap återkommande talar om att Israel måste sluta existera. Just denna regim finansierar och beväpnar också de grupper som driver konflikterna i regionen vidare: Hamas i Gaza, Hizbollah i Libanon och huthirörelsen i Jemen.

När vi i dag diskuterar situationen mellan Israel och Palestina behöver vi därför våga se och tala om även det större sammanhanget. Mycket av instabiliteten i Mellanöstern börjar nämligen hos det som med rätta kan beskrivas som ormens huvud: den iranska regimen.

Terrorattacken mot Israel den 7 oktober 2023 var en brutal påminnelse om vad denna ideologi leder till i praktiken. Civila mördades brutalt och kallblodigt. Människor kidnappades. Det var en attack som syftade till att skapa maximal rädsla och maximal destabilisering.

Irans strategi drabbar dock inte bara Israel. Den drabbar hela regionen.

Hamas styre i Gaza har under många år inneburit ett samhälle där resurserna har gått till raketer och tunnlar i stället för till skolor, sjukvård och utveckling.

Huthirörelsens attacker i Röda havet hotar internationell handel och sjöfart.

Hizbollah förvandlade Libanon till ett land där en väpnad milis har stått över staten. I dag hörs också en växande förtvivlan i Libanon, inte minst bland många shiamuslimer, över att Hizbollah än en gång kastar in landet i krig genom sina missilattacker mot norra Israel, instruerade av Islamiska revolutionsgardets män, som är på plats, utsända av Iran. För allt fler står det nu klart att organisationen inte agerar för Libanons skull utan tjänar den iranska regimens intressen.

Därför är det svårt att tala seriöst om fred i Mellanöstern utan att också tala om Iran.

Herr talman! Mitt i allt detta får vi inte glömma den mycket svåra humanitära situation som civila i Gaza lever i. Civila har drabbats hårt av kriget. Barn, familjer och äldre lever under mycket svåra förhållanden. Humanitärt bistånd måste nå fram, och internationell humanitär rätt måste respekteras av alla parter, inklusive Israel.

Vi måste samtidigt vara tydliga med att Hamas bär ett avgörande ansvar för den tragedi som utspelat sig i Gaza. Organisationen har under lång tid byggt upp sin militära infrastruktur mitt i civila områden. Vapenlager har placerats i bostadsområden, i skolor och i närheten av sjukhus. Civila har använts som mänskliga sköldar. Det har gjort konflikten ännu mer tragisk. Om vi menar allvar med en fredlig framtid för Gaza kan Hamas inte ha en roll i Gazas framtida styre.

Nu råder en bräcklig vapenvila i Gaza, och implementeringen av den andra fasen av fredsplanen för att skapa en ny ordning i Gaza pågår. Efter att gisslan har frisläppts ligger fokus nu på att stabilisera situationen, säkerställa ett adekvat och permanent humanitärt stöd samt lägga grunden för ett civilt palestinskt styre i Gaza utan Hamas.

Ambitionen är att på sikt möjliggöra en omfattande återuppbyggnad och skapa mer långsiktig stabilitet. För att en sådan process ska lyckas krävs också ett brett regionalt engagemang. Gulfstaterna kommer att spela en avgörande roll, både politiskt och ekonomiskt, i arbetet med att återuppbygga Gaza och stödja nya civila strukturer.

De regionala normaliseringsprocesser som har inletts genom Abraham Accords visar också att det finns en möjlighet till ett nytt regionalt samarbete där fler arabländer utvecklar relationer med Israel. Om dessa processer kan fortsätta och fördjupas kan de bidra till en mer stabil regional ram för fred och utveckling.

Herr talman! Sveriges linje måste vara tydlig. Israel har rätt att existera och rätt att försvara sig mot terrorism. Samtidigt måste alla militära insatser ske inom ramen för internationell rätt och med största möjliga hänsyn till civila.

På längre sikt behöver vi fortsätta att sträva efter en hållbar lösning. Och det finns inget bättre alternativ än två stater som lever sida vid sida i fred och säkerhet – ett demokratiskt och säkert Israel respektive en framtida demokratisk palestinsk rättsstat med fungerande institutioner som tar hänsyn till Israels legitima säkerhetsbehov.

Det är också viktigt att vara tydlig med att utvecklingen på Västbanken väcker stor oro. Våld från extrema bosättare mot palestinska civila är oacceptabelt och måste fördömas. Den typen av handlingar underminerar rättsstatens principer och riskerar att ytterligare förvärra en redan mycket spänd situation.

Det är uppenbart att den fortsatta bosättningsutbyggnaden på ockuperad mark försvårar möjligheterna för en framförhandlad tvåstatslösning. Om vi menar allvar med en framtid där israeler och palestinier kan leva sida vid sida i fred och säkerhet måste också sådana handlingar tydligt motverkas. Extremism, oavsett från vilken sida den kommer, utgör hinder som för oss längre bort från fred.

Herr talman! EU och dess medlemsstater behöver bidra till humanitärt stöd och till återuppbyggnad men behöver också stå upp tydligt mot terrorism och de aktörer som systematiskt undergräver stabilitet i regionen. Att motverka Irans destabiliserande roll är därför inte bara en sidofråga. Det är själva frågan. Fred i Mellanöstern börjar där ofreden har sin härkomst: hos ormens huvud – den iranska regimen.

Jag vill yrka bifall till förslaget i utskottets betänkande i dess helhet.

(Applåder)