Herr talman! Innan vi går in på äldreomsorgen tänkte jag ge några sakupplysningar eftersom kommunal budget har debatterats här. Jag är fortfarande relativt ny i riksdagen, men är det något jag kan så är det kommunala budgetar. Det känns som att det har funnits lite okunskap i salen som behöver redas upp.

Anledningen till att det finns kommuner som gör plusresultat trots att de skulle behöva mer resurser till äldreomsorgen har delvis att göra med att en kommun inte kan göra precis som regeringen, det vill säga medvetet underskottsfinansiera och sedan bränna lånade pengar på valfläsk. Det funkar inte riktigt så. Dessutom behöver kommuner generellt sett, enligt SKR, ha överskottsmål på minst 1 procent. Det har att göra med att man, i synnerhet om man behöver investera nytt i kommunen, inte vill underminera finanserna.

Jag ville bara ha det sagt. När man budgeterar inom kommuner är det ibland svårt att se exakt hur utfallet blir. Men behovet av resurser är stort. Det är det vi hör från kommuner. Man behöver verkligen resurser just för äldreomsorgen, som vi debatterar här.

Med det sagt var det jätteintressant att vara med på det seminarium vi hade i utskottet i morse och att få höra lite om hur detta utvecklas. Det är på många sätt en positiv utveckling i Sverige, där vi blir äldre och där vi också kan se fram emot goda äldre år. Som någon sa: 70 är det nya 50.

Men detta innebär också vissa utmaningar på sikt. Vi ser bland annat att gruppen 80-plus kommer att öka med närmare 30 procent till 2030. Det är alltså en förändring. Det här är en utmaning, inte bara när det gäller att kunna säkerställa det som vi vill säkerställa. Jag tror att alla egentligen delar samma intention: att våra äldre ska kunna räkna med en ålderdom med värdighet. Det förtjänar de. De har varit med och byggt det land och det samhälle som vi har i dag. Men för att man ska kunna säkerställa en ålderdom med omsorg och med kvalitet behöver det finnas resurser och tillräckligt med kompetens, människor som faktiskt kan jobba med att ta hand om våra äldre.

Det är stora regionala skillnader. Jag återkommer till norra Sverige, som jag kommer från, och regionerna där. I Västerbotten och även i grannregionerna Norrbotten, Västernorrland och Jämtland finns det stora utmaningar. Många kommuner som är små sett till befolkning men väldigt stora till ytan har sett en ständigt och stadigt vikande befolkningstrend. Det är en minskande och åldrande befolkning. Kommunerna kämpar för att försöka upprätthålla service. Varenda hjälpande hand som finns är ovärderlig.

Just för de här kommunerna slår kompetensutvisningarna extra hårt. Vi pratar om ganska allvarliga konsekvenser. Jag har i tidigare debatter nämnt till exempel Harads i Bodens kommun. Och jag har rest till exempel till Jörn och Norsjö, där människor som jobbat heltid med att ta hand om våra äldre har utvisats. Man ser med väldigt stor oro på detta, för man har inte några alternativ. När dessa hjälpande händer utvisas finns det inga andra som kan ta vid. Det är otroligt oroväckande.

Då vill jag bemöta det andra felaktiga påstående som vi har hört i den här debatten, nämligen att det är människor som har varit här olagligt som har utvisats. Nej, så är det inte. Det är människor som har befunnit sig här lagligt tills man ändrade spelreglerna genom politiska beslut.

Det handlar inte bara om de 4 700 som tvingats ut på grund av avskaffandet av spårbytet, däribland min personliga assistent. Det är också de höjda lönekraven som försvårar situationen. Och de tonårsutvisningar som vi ser runt om riskerar att drabba vår framtida kompetensförsörjning, som kommer att vara helt avgörande för vår äldreomsorg.

Jag ser med stor oro på den utvecklingen, och jag kan konstatera att det finns en väldigt stark tondövhet från majoriteten i riksdagen gentemot de förutsättningar som många av våra kommuner har, i synnerhet längre upp i landet, i de mer glesbefolkade kommunerna.

Jag tänkte gå vidare till det som vi kommer att yrka på, och det är reservation 10. Vi skulle vilja satsa mer resurser. Vi behöver också titta på hur vi kan säkra den långsiktiga finansieringen av äldreomsorgen. Men vi skulle också behöva jobba vidare med hur vi kan stärka äldres stöd och trygga skyddet för äldres rättigheter. Här skulle vi vilja ta efter något som faktiskt existerar i Finland, nämligen en nationell äldreombudsman, som har fungerat bra. Detta är ett förslag som vi från Miljöpartiet nu lägger fram.

En annan del i den reservationen handlar om ett ganska stort problem som drabbar många äldre. Det är ofrivillig ensamhet, som tyvärr växer och utvecklas i Sverige, vilket är sorgligt. Vi behöver jobba brett och samlat för att bekämpa ofrivillig ensamhet och för att se till att stödja och skapa viktiga mötesplatser som kan vara enormt betydelsefulla för den psykiska hälsan, som i sin tur påverkar den fysiska hälsan. Detta är en del av den reservationen.

Vi är givetvis glada för att Vänsterpartiet lyfte vår gemensamma reservation om en konvention om äldre människors mänskliga rättigheter. Det är ett arbete som har inletts. Vi är lite besvikna över att Sverige valt att inte ta en ledande roll i det arbetet. Vi känner att vi borde våga ta på oss en ledartröja i arbetet med att få till den. Just när det gäller de äldre är det ganska knapert och en spretig struktur, internationellt. Därför ser vi ett behov av denna äldrekonvention.

Avslutningsvis vill jag, när det gäller den ofrivilliga ensamheten, lyfta ett litet positivt exempel. Det handlar om Ammarnäs Livs, som så fort covidrestriktionerna lättade bestämde sig för att vända på steken. I stället för att köra ut mat till ensamma äldre valde de att en gång i veckan köra människor till matbutiken. Det blev en vinn-vinnsituation, som de sa. Dels slapp de själva packa ihop alla varor, dels blev det möjligt för en del som satt ensamma hemma att mötas. Varje torsdag är de nu samlade i Ammarnäs Livs. Jag tycker att det är ett fint litet exempel på hur man kreativt lyckats skapa en ovärderlig mötesplats för äldre. Därmed stärks gemenskapen, och man motverkar den ofrivilliga ensamheten.

(Applåder)

I detta anförande instämde Jacob Risberg (MP).

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 11 mars.)