Herr talman! Skandalerna inom äldreomsorgen har tyvärr duggat tätt på senare tid – personal som misstänkts för narkotikabrott, äldre som utsatts för sexuella övergrepp eller till och med misshandel och hela arbetslag som behövt stängas av. Detta får inte bli normaltillstånd för svensk äldreomsorg.

Därför har ett antal viktiga åtgärder vidtagits den här mandatperioden. En av de allra viktigaste är ett tydligt lagstöd för kommunerna att begära ut utdrag ur belastnings- och misstankeregister som ska visas upp innan man anställs inom äldreomsorgen. Regeringen har även tillsatt en utredning som ska undersöka om dessa bakgrundskontroller bör bli obligatoriska. Den som är i behov av omsorg måste kunna lita på att den som stiger över ens tröskel går att lita på och inte är kriminell.

Kraven på en väl fungerande äldreomsorg behöver dock vara högre ställda än så. Därför är flera av de satsningar som gjorts under mandatperioden viktiga. Det handlar om tydliga krav på att äldre ska mötas av personer som behärskar svenska på en adekvat nivå, ökad medicinsk kompetens inom äldreomsorgen, fast omsorgskontakt såväl inom hemtjänsten som på särskilda boenden och självklart även Äldreomsorgslyftet, som har varit en hörnsten i arbetet för att höja kompetensen på våra äldreboenden.

När man behöver äldreomsorg ska man kunna förvänta sig värdighet och kvalitet men också bibehållen egenmakt. Men, herr talman, det handlar också om att förebygga behov av äldreomsorg, att se till att de friska åren blir fler så att man inte behöver samhällets stöd. Det är bra för individen, men det är också bra för samhället.

Flera viktiga steg har tagits för att uppfylla detta. God och nära vård och arbetet med fast läkarkontakt är en del i det arbetet. En annan del är den nationella demensstrategin, som jag tycker att vi borde prata mer om. Jag vet att utskottet har haft både den och arbetet med att förebygga demens uppe tidigare i dag.

Till skillnad från den tidigare strategi vi hade på demensområdet skiftar vi nu fokus från att enbart ha ett omsorgsperspektiv när väl någon har drabbats av demens till att ha ett helhetsperspektiv. Mer vikt kommer att läggas vid forskning och förebyggande arbete. Det ligger därför också en väldigt stor demensforskningssatsning i den forskningsproposition vi fattat beslut om här i riksdagen.

När en person drabbas av demens drabbas också alla runt omkring. Därför är det otroligt viktigt att vi förbättrar livskvaliteten för den som är drabbad och säkerställer att man får en vettig tillvaro. Med den nya strategin stärks inte bara vården och omsorgen utan också möjligheten för personer med demens att leva livet hela livet, liksom möjligheten att förebygga och sätta in bromsmediciner och kanske till och med vaccinera så att färre drabbas av demens.

Även tandvårdsreformen, herr talman, har ett tydligt fokus på förebyggande. Tanken är att vi ska få den tandvård vi behöver hela livet, oavsett plånbok och oavsett personnummer. Därför blir förebyggande tandvård nu mindre kostsamt för riskgrupper, och de pensionärer som är i behov av stora ingrepp får råd att genomföra dem.

Vi vet att tandhälsan är nära sammankopplad med hälsan i stort. Vi vill genom en god tandhälsa också kunna förebygga andra sjukdomar.

Herr talman! Under lång tid har fördomar kring äldre präglat vårt samhälle. Forskning visar dock faktiskt att 70 är det nya 50. Den som är årsrik i dag lever ett helt annat liv än den som uppnådde pensionsåldern för 50–60 år sedan. Men vår bild av att vara äldre är i mångt och mycket densamma som den var i en förgången tid. Även om vi ser tydliga tecken på att detta är på väg att ändras – vi ser fler som arbetar långt efter att ha passerat 70, det har blivit vanligare med företag som erbjuder tjänster som utförs av seniorer och så vidare – speglar fortfarande vår syn på äldreomsorg det gamla och lite mossiga sättet att tänka kring äldre.

Under första delen av 1900-talet låg fokus för äldreomsorgen på vård. När fokus sedan på 60-talet skiftade till omsorg i hemmen bars hemtjänsten för gamla upp av hemmafruar som arbetade för en symbolisk lön. I dag börjar fokus äntligen handla om att leva livet hela livet och hur vi kan göra de friska åren fler och självbestämmandet större när vi behöver hjälp.

Herr talman! Ett område där årsrika fortfarande behandlas som ett kollektiv är det vi debatterar i dag: äldreomsorgen. Samma lösningar erbjuds till alla, ofta med en förment klapp på huvudet och uttryckssätt som ”våra äldre”.

Jag brukar ofta lyfta en rapport från Institutet för mänskliga rättigheter som kom häromåret året, Hemma är någon annanstans. Institutet studerar där äldreomsorgen ur ett rättighetsperspektiv i stället för ett omsorgsperspektiv.

Att MR-institutet tyvärr verkligen var något på spåren ser vi nu när vi gång på gång läser om missförhållanden inom svensk äldreomsorg som bygger på att man inte får rätten till ett värdigt liv. Vi kan läsa om äldre som lämnats ute i kylan en hel natt, äldre som har legat i blod och avföring och äldre som lider av näringsbrist för att kommunerna drar in på mat.

Med stigande ålder ses människor alltför ofta som just sin ålder – inte som egenföretagare, kock, konstnär, frimärkssamlare eller någon av alla de andra saker som tidigare har definierat oss som människor. Man reduceras till att vara äldre, inte en människa med grundläggande mänskliga rättigheter. Då ökar risken för den typ av missförhållanden som vi tyvärr läser mycket om medierna i dag. Därför är det välkommet att FN:s människorättsråd tar sig an frågan om en konvention om äldre människors mänskliga rättigheter.

Äldreomsorgen får aldrig lämna någon ensam, i kylan, i utsatthet och i otrygghet. Vi behöver högre ambitioner – en äldreomsorg som bygger på fokus på mänskliga rättigheter och bibehållen egenmakt hela livet. Det är så vi kommer att kunna forma framtidens äldreomsorg.

Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet.

I detta anförande instämde Fredrik Malm (L).