Herr talman! Tack, ledamoten Mona Olin, för ett utomordentligt anförande!

Jag tror att jag delade i princip allting som togs upp i anförandet. Ledamoten satte funktionshinderspolitiken i perspektiv. Hon pratade om hur viktigt det är med en fungerande funktionshinderspolitik när det gäller studier och arbete och för att man ska kunna leva ett liv på likvärdiga villkor. Ledamoten pratade om den urholkning som har skett av funktionshinderspolitiken under de senaste tio åren och om var vi befinner oss i dag.

Men frågan man ändå ställer sig är: Befinner sig Sverigedemokraterna i majoritet eller opposition i Sveriges riksdag? Man ingår ju ändå i ett Tidösamarbete som har majoritet. Sverigedemokraterna är dessutom det tunga partiet i Tidösamarbetet. Det är det största partiet, som till stor del avgör vilka frågor som är prioriterade och vad som är viktigt. Men ingenting av det som ledamoten lyfte fram som viktigt kring funktionshinderspolitiken har fått genomslag i Tidösamarbetet.

Jag tänker på underfinansieringen av assistansen, där schablonen behöver höjas och en indexering behöver införas. Det har inte hänt någonting där. Jag tänker på ledsagningen, där vi behöver ny lagstiftning. Det har inte hänt någonting där. Tolktjänstutredningen har blivit en tummetott.

Ledamoten säger att man inte är ett regeringsparti – man är ett Tidöparti. Men det är helt uppenbart att det parti som ledamoten företräder, Sverigedemokraterna, har valt att inte prioritera funktionshinderspolitiken. Även om ledamoten själv är engagerad är uppenbarligen inte partiet det, för då hade detta stått högre upp på dagordningen. Varför är det på det viset? Det undrar jag, herr talman.