Herr talman! Det som en gång byggde Sverige starkt var utjämnandet av livschanser. Det handlar om att det inte ska spela någon roll varifrån du kommer eller vad dina föräldrar heter, utan det som spelar roll är vart du är på väg. Det låter som slitna klyschor, men i skolan blir det på riktigt. Det är här det utspelar sig.

En gång i tiden låg Sverige i topp i Europa när det gäller läs- och skrivkunnighet. Detta har framhållits som en viktig förklaring till Sveriges exceptionella ekonomiska utveckling under stora delar av 1900-talet. Vi moderater vill att den elev som varje dag ställer klockan, går upp, går till skolan, anstränger sig och gör sitt bästa ska veta att den ansträngningen alltid ska löna sig.

I vissa klassrum är det så i dag. Vi har klassrum i Sverige där det bedrivs undervisning i absolut världsklass. Men så ser det inte ut överallt. I stället för att vara den väg ut ur fattigdom som skolan skulle vara bidrar den på vissa håll i stället till att förstärka utanförskapet. Otydliga kunskapskrav leder ibland till psykisk ohälsa och stök. Var femte elev i årskurs fem uppger att det sällan eller aldrig är arbetsro på lektionerna – var femte elev! Då är det inte så konstigt att var femte tioåring inte kan läsa ordentligt – en risk för funktionell analfabetism, som forskaren Martin Ingvar uttrycker det.

Den största skiljelinjen i svensk skola går mellan de elever som pratar svenska hemma och de som inte gör det. I kunskapsinhämtning motsvarar det kunskapsgapet flera års kunskapsinlärning. Så kan vi inte ha det. Det här gapet är betydligt större i Sverige än i väldigt många andra länder, och det är ett stort misslyckande.

Den svenska skolans problem är i dag i hög grad, men inte enkom, kopplade till invandring och dålig integration. Men vi har fler problem. Närmare 40 000 utbildade lärare vill inte arbeta som lärare och har valt att lämna den svenska skolan. Det motsvarar ungefär 15 procent av hela lärarkåren. Vilket fatalt misslyckande är inte det?

Ibland hör jag i debatten att vi svartmålar svensk skola. Det sägs att om vi bara undantar de elever som har utrikesfödda föräldrar ser det inte så mörkt ut, eller om vi tittar på genomsnittet och inte på fördelningen av elever ser det inte så dåligt ut. Men att blunda för problemen kan aldrig vara en lösning, eller hur?

Vi har ett ansvar i denna kammare att borra i problemen och få bukt med dem. Sveriges tapp, även när det gäller exempelvis avancerade kunskaper i matematik, är ett reellt problem. Den svenska skolan som en gång bidrog till att bygga Sverige starkt och internationellt konkurrenskraftigt är i stort behov av förändring. Socialdemokraterna lät ideologiska experiment få tränga undan ämneskunskaperna i den svenska skolan. Då fick vi en flumskola som vi nu gör upp med. Dessutom visar den senaste Pisamätningen att vi är sämst i klassen när det gäller klassrumsdisciplin i hela Europa.

Det är helt uppenbart att det behövs en ny kurs i skolpolitiken, och detta paradigmskifte genomför nu regeringen. Vi återupprättar kunskapsskolan med fokus på faktakunskap och grundläggande förmågor som att läsa, skriva och räkna. Vi arbetar med en obligatorisk språkförskola för barn som inte talar svenska i hemmet så att de inte halkar efter redan innan skolstart. Vi skapar ordning och reda i klassrummen men också i själva skolsystemet. Vi inför ett nytt betygssystem som en gång för alla sätter stopp för de stötande glädjebetygen och oseriösa aktörer i friskolesystemet. Vi återupprättar kunskapsuppdraget. Vi inför mer undervisningstid och nya läroplaner, och vi stärker befogenheterna för lärare och rektorer.

Det här, mina vänner, är bara början.

Med detta yrkar jag bifall till utskottets förslag.

(Applåder)