Fru talman! F-skattesystemet är en central del av den svenska arbetsmarknadsmodellen. Det är ett verktyg för seriöst företagande – inte en ventil för att kringgå arbetsrätten. När systemet missbrukas urholkas både arbetstagarbegreppet, skattebasen och konkurrensneutraliteten.

I dag räcker det i praktiken att en person uppger att den ska bedriva näringsverksamhet för att godkännas för F-skatt. Godkännandet gäller dessutom tills vidare. Detta, fru talman, är otillräckligt.

För att värna arbetstagarbegreppet och motverka skenföretagande bör det krävas mer än en uppdragsgivare för att man ska kunna beviljas F-skatt. Den som arbetar för en enda uppdragsgivare under dennes kontroll och arbetsledning befinner sig i realiteten i ett anställningsförhållande, inte i ett självständigt näringsförhållande.

Ett uttryckligt krav på flera uppdragsgivare skulle också minska risken för att arbetsgivare pressar anställda att starta eget enbart för att sänka sina egna arbetskraftskostnader. Det är ju ändå i grunden ganska absurt att människor som arbetar sida vid sida med anställda, med fasta scheman och instruktioner, ska behöva fakturera för sitt arbete i stället för att omfattas av arbetsrätt och kollektivavtal.

Vi måste också tala klarspråk om F-skattens funktion i skattesystemet. För den som anlitar någon med F-skatt bortfaller skyldigheten att göra skatteavdrag och betala arbetsgivaravgifter. Det är en ordning som bygger på att godkännandet är seriöst och korrekt. Om oseriösa aktörer beviljas F-skatt skapas det en sköld mot insyn och en grogrund för svartarbete. Därför bör godkännandet vara tidsbegränsat, och det måste också omprövas regelbundet.

Dessutom finns det andra ganska uppenbara luckor i regelverket om till exempel ROT-avdrag. I dag krävs det F-skatt för det företag som ansöker om ROT men inte för de underentreprenörer som ofta är de som utför arbetet. Det öppnar också för missbruk i entreprenörskedjorna.

Reglerna bör självklart ändras så att även underentreprenörer måste ha en giltig F-skatt för att ROT-avdraget ska betalas ut.

Fru talman! Låt oss också gå till kärnan i den nya problematiken med egenanställningar inom plattformsekonomin. Egenanställningsföretagen marknadsför sig som en trygg administrativ lösning, men i praktiken fungerar de ofta som en arbetsgivarmålvakt. De tar inte ett verkligt arbetsgivaransvar utan möjliggör för plattformsföretag att slippa det.

Här måste vi vara principiellt tydliga: Att vara kvalificerad för F-skatt innebär att man bedriver en självständig näringsverksamhet. Man har flera uppdragsgivare. Man bär ekonomisk risk. Man bestämmer över arbetets utförande och prissättning.

Att vara egenanställd via ett egenanställningsföretag innebär däremot att man saknar F-skatt, fakturerar genom ett mellanled och ofta arbetar under villkor som i allt väsentligt liknar en anställning. Detta är två helt olika rättsliga konstruktioner.

Låt mig förtydliga: En revisionskonsult med flera klienter, ett eget varumärke, egen prissättning och affärsrisk är en företagare i egentlig mening. Men ett cykelbud som loggar in på en plattform, accepterar uppdrag enligt algoritmisk styrning och ersätts per leverans är någonting helt annat. Att likställa dessa båda situationer är inte seriöst.

Många plattformsarbetare med egenanställning saknar F-skatt och utför löpande arbete för ett och samma plattformsföretag under anställningsliknande förhållanden. De bör alltså i realiteten betraktas som falska egenanställda eller falska egenföretagare.

Om arbetet uppfyller kriterierna för en anställning ska det också vara en anställning, menar jag. Därför bör det införas ett tydligt krav där den som ska vara egenanställd också måste kvalificera sig för F-skatt. Uppfyller man inte kraven för självständig näringsverksamhet ska man inte heller kunna placeras i en konstruktion som kringgår arbetsrätten. Man ska inte kunna bli egenanställd om man inte samtidigt kvalificerar sig för F-skatt.

Fru talman! Det här handlar ytterst om ordning och reda, om att skilja mellan verkligt företagande och skenföretagande och om att säkerställa att arbetsgivare inte kan dumpa ansvar genom juridiska konstruktioner.

Fru talman! Arbetsrätten är inte ett tillval. Den är en grundbult i vår svenska modell, och den ska man inte kunna fakturera bort.

Därmed yrkar jag bifall till reservation nummer 2.