Fru talman! Låt mig först kommentera det som sades i replikskiftena nyss.

Det är imponerande om Socialdemokraterna har så stor makt att de kan påverka inflationen även i Finland. Man får intrycket att det var Socialdemokraternas fel att inflationen låg på skyhöga nivåer 2022. Finland hade dock ungefär samma inflation. Det är imponerande om man kan sälja in narrativet att allt är Socialdemokraternas fel.

Jag går tillbaka till det jag tänkte säga, och jag börjar med någonting positivt för en gångs skull. Riksdagen är ju överens i en fråga som handlar om energipolitik. Det gäller det som kommer efter den här debatten; jag tror att näringsutskottets ordförande och Fredrik Olovsson kommer att säga någonting om det.

Det som EU-kommissionen försöker sig på är att använda flaskhalsintäkter från svenska elkunder till investeringar i utlandskablar från Sverige. Deras klåfingrighet går mig på nerverna, måste jag säga. Det finns 65 eller 85 miljarder – beroende på vem man lyssnar på – som skvalpar hos Riksgälden. Kommissionen försöker nu ta 25 procent av dessa pengar och använda dem exempelvis till fler kablar ut från Sverige. Som jag sa är vi i alla fall överens i den här frågan, och det är jag glad över.

Fru talman! Nu är det slut på det roliga. Vi brukar inte vara överens om allt på energipolitikens område. Jag ska gå in på det som enligt mig och Vänsterpartiet är misslyckanden vad gäller energipolitiken.

Jag tar mig friheten att börja med att beskriva vad som hänt under de senaste dryga tio åren. År 2014 var det högsta elpriset 1 krona och 12 öre per kilowattimme i prisområde 4 och 42 öre per kilowattimme i prisområde 1. Vi exporterade 15,6 terawattimmar. Det högsta pris för el som någonsin betalats av en svensk betalades den 30 augusti 2022 mellan 19.00 och 20.00. Priset var 8 kronor och 50 öre i prisområde 4.

Säger inte detta någonting om den modell som vi prissätter vår egenproducerade el med? Vi exporterade 33 terawattimmar under 2022. Om inte merparten av svenska folket tycker att något är fel med systemet när dylikt är fakta vet jag inte hur faktaresistent man kan bli.

Fru talman! Jag kommer att återkomma till Vänsterpartiets syn vad gäller lösningen på problemet. Vi har inte någon reservation om detta, men jag återkommer till vår politik. Det gäller den dysfunktionella prissättningsmodell som drabbar svenska elkunder i dag.

Ytterligare något som hände 2016 var att den socialdemokratiska regeringen slöt en energipolitisk överenskommelse med Moderaterna, Kristdemokraterna, Centerpartiet och Miljöpartiet. Det var egentligen en bra uppgörelse, där man till exempel fastslog att kärnkraft kan byggas på befintliga platser så länge det görs på marknadsmässiga villkor, det vill säga utan statligt stöd. Jag och Vänsterpartiet hade svårt att ansluta på grund av en skrivning i ett kongressbeslut, men det är historia i dag.

En sak ska man nog vara ärlig med: Det är inte bra när energipolitiken är föremål för valfläsk vart fjärde år. Det gagnar inte Sverige.

Fru talman! Jag går tillbaka till överenskommelsen från 2016. Moderaterna och KD kom på att det inte är lätt att få investeringar i ny kärnkraft när det står att det ska vara 100 procent förnybart i energisystemet till 2040. De ville använda sig av ordet fossilfritt i stället för ordet förnybart, och därför lämnade de uppgörelsen 2019.

Vad hände sen? Jo, de vann valet och bildade regering med hjälp av Sverigedemokraterna, oaktat det som Ulf Kristersson lovade Hédi Fried.

Nåväl – de lovade att ny kärnkraft skulle byggas och att första spadtaget skulle tas inom mandatperioden. Men det hjälpte inte att byta ut ordet förnybart mot ordet fossilfritt. Investeringarna lyser med sin frånvaro, så nu är man ute efter att finansiera ny kärnkraft med statliga garantier – kosta vad det vill.

Hur gärna jag än skulle vilja har jag svårt att förstå de andra partiernas inställning. Om man inte ger utrymme för andra tankar även om det visar sig att vi kan få tillräckligt med produktion och effektbalans med andra pusselbitar, som till och med är billigare, har det blivit religion att kärnkraft behövs.

Till dem som lyssnar på debatten måste jag ge ett exempel på vad som händer nu. Det är fakta, och det är den utveckling som sker nu. För ett tag sedan investerade Skellefteå Kraft i en uppgradering av Rengård vattenkraftverk som kan öka effektuttaget från 35 till 71 megawatt, det vill säga en fördubbling av effektuttaget. Hur många sådana exempel finns i våra vattenkraftverk? Allt sådant måste utvärderas och konsekvensanalyseras innan vi skuldsätter kommande generationer för något som kanske inte ens behövs.

Energiministern har hävdat flera gånger att det är svårt eller omöjligt att ta ut mer effekt ur vårt elsystem på grund av att det är så många volatila produktionsslag. Men nyligen kom Svenska kraftnät ut med siffror för 2025 som visade att hela 3 700 megawatt nya uttag hade accepterats. Ministerns narrativ att endast kärnkraft kan ge sådana effekter stämmer således inte.

Klimatkrisen är akut, och det behövs ett systemskifte för att snabbt ställa om Sverige och minska utsläppen. För att åstadkomma en snabb och omfattande klimatomställning behöver delar av samhället elektrifieras. Så är det bara. Det tror jag faktiskt att alla partier är överens om.

Som en av Europas största exportörer av el är det svenska energisystemet att betrakta som robust. Produktionsnivåerna från svensk vattenkraft, kärnkraft och vindkraft är intakta, och produktionskostnaderna har inte ökat nämnvärt under de senaste åren. Ändå drabbas svenska familjer och industrier mycket hårt av det dysfunktionella prissättningssystemet, som gör att vi smittas av de högre priserna på kontinenten när vi exporterar dit.

Jag och andra företrädare för Vänsterpartiet har under lång tid påtalat riskerna med den prissättningsmodell som råder. Vi förordar därför en modell där den inhemska marknaden separeras från exportmarknaden. Denna modell, som kallas Bekenmodellen eller Sverigepriser, innebär att den el som konsumeras i Sverige prissätts först, och sedan exporteras överskottet till gällande europeiska priser. Modellen innebär att Sveriges fyra elprisområden kvarstår, för att inte äventyra industrins tillit till den billigare elen i norra Sverige, men separeras från den el som går på export.

Jag besökte SSAB för några veckor sedan. De tänker investera 53 miljarder i ny teknik, vilket innebär en ljusbågsugn och vätgasreducering. När jag frågade hur stor betydelse de låga elpriserna i norra Sverige har svarade de att de är avgörande.

Jag är alltså starkt kritisk till att regeringen inte har gjort tillräckligt för att skydda de svenska elkunderna från de hiskeliga pristoppar som de drabbas av i dag. Som vi har hört här har regeringen i budgeten presenterat ett högkostnadsskydd för el som ger stöd om elpriset på en månad överstiger 1,50 i genomsnitt. Enligt Vänsterpartiet är detta helt otillräckligt utifrån det som händer i dag. Vi har föreslagit ett skydd som ger stöd om priset överstiger 75 öre, och det ska finansieras med elbolagens övervinster, med en försäkring, inte via skattsedeln.

Utöver det förslag om Sverigepriser som jag har försökt redogöra för och som skulle göra elen billigare för svenska konsumenter ser jag att våra elnätsägare utnyttjar systemet genom att höja sina elnätsavgifter så mycket som möjligt. Här borde staten ta på sig ledartröjan och se till att samhället äger mer av infrastrukturen för samhällsviktig funktion, vilket eldistribution är.

Sedan är det, som vi har hört, något på gång som kommer att ge ytterligare prishöjningar på våra elräkningar, nämligen de så kallade effekttarifferna. Det är ett EU-förslag igen, såvitt jag förstår. Det är typiskt att EU ska försöka bestämma över hur vi ska ta betalt för användningen av våra elnät vid effekttoppar.

Fru talman! Jag vill lyfta fram vår reservation 2 i betänkandet, som handlar om att vi behöver ha siffersatta delmål. För att detta ska vara möjligt behövs som sagt långsiktiga och välgrundade energipolitiska beslut som ger stabila förutsättningar för de investeringar som krävs. Ett led i detta är, enligt min uppfattning, en ambitiös målbild som inte enbart tar sikte på önskvärda förhållanden i en avlägsen framtid, där ny kärnkraft tycks vara regeringens lösning på allt.

Regeringens fixering vid 2045 som målår gör att investeringar i förnybart skjuts upp. Till skillnad från regeringen anser jag att det behövs tydliga delmål för hur mycket el som måste tillkomma. Vi har redan hört om våra delmål här från andra partier, nämligen: 12 terawattimmar per år, med täta uppföljningar, gärna oftare än vart femte år, och kanske 70 terawatttimmar till år 2030.