Fru talman! Jag får väl börja med att korrigera Jesper Skalberg Karlssons lögnaktiga historieskrivning. Jag kan citera Lars G Nordström, Vattenfalls dåvarande styrelseordförande, som uttalade sig i SvD:

”Det var ingen påtryckning från den politiska sidan. Det var ett rent kommersiellt beslut. Vi satsade på att investera i de fem reaktorer som hade längst teknisk livslängd och där det krävdes minst investeringar för att gradera upp dem.”

”Vi hade sju reaktorer igång. En i Ringhals som gick riktigt dåligt och gick på dispens, den hade bland annat rostskador i bottenplåten. Och den hängde ihop med en annan reaktor i Ringhals produktionsmässigt.”

”Ägarna till Oskarshamns kärnkraftverk var i samma situation. De hade redan i januari 2014 aviserat att de förberedde att stänga reaktor 1, Sveriges äldsta reaktor, som togs i drift 1972.”

Man kan tycka att det var rätt eller fel och att det var en felaktig eller korrekt bedömning rent kommersiellt. Men det var de beslut som togs, och det var efter det att vi slöt en bred energiöverenskommelse. Vi tog till exempel bort effektskatten helt, så den kan man inte skylla på. Hade det berott på den hade man ju ändrat de besluten.

Det här leder oss in på den verklighet som faktiskt råder. Energiproduktion kommer att falla för åldersstrecket. Mellan 2035 och 2045 kommer vi, som jag nämnde, att tappa ungefär 10 terawattimmar per år på grund av att byggnader och så vidare bara håller en viss tid.

Jesper Skalberg Karlsson påstod att det behövs mer av allt. Det kan vi i och för sig vara överens om, men då är min fråga – som liknar den till Tobias Andersson – vad vi har fått mer av. Har utbyggnadstakten ökat eller minskat? Vad har gett förbättrad effektbalans?