Fru talman! Det finns en bild som många unga bär med sig – en bild och en dröm om ett hus. Det är inte nödvändigtvis ett stort hus eller ett perfekt hus, men ett eget hus.

De drömmer om en liten trädgård, kanske en trätrall, en grill och en plats där barn kan springa ut ur dörren utan att möta en hårt trafikerad väg. Det är inte någon lyxdröm vi pratar om, utan det är en helt vanlig livsplan.

Alltför många märker dock i dag att systemet inte är byggt för dem. Det är lättare för den som redan äger än för den som vill in. Den som har haft tid att samla ihop kapital och ködagar gynnas, medan den som just har börjat sitt yrkesliv möts av stängda dörrar. Då måste politiken ställa sig en enkel fråga: Är regelverket till för att bevara skillnader eller för att ge fler chansen att bygga sitt liv?

Fru talman! Låt oss börja där många börjar, med en etta. En etta i Stockholm kostar i dag runt 3 miljoner kronor. För en 18-åring som har fått sitt första sommarjobb nu till sommaren skulle det, om vi inte ändrar regelverket, ta omkring tolv år att spara ihop till den kontantinsatsen. Det förutsätter då att man kan spara mellan 3 000 och 4 000 kronor varje månad och att avkastningen på sparandet håller samma höjd som bostadspriserna. Lyckas man med detta kan man stå med nyckeln i hand samma år som man fyller 30 år – 30!

Med de nya bolånereglerna minskar kontantinsatsen med hela 150 000 kronor, och flytten från osäkra korttidskontrakt eller från flickrummet hemma hos mamma tidigareläggs fem år. Det är stor skillnad mellan att ha ett tryggt eget boende när man är 25 och att ha det när man är 30.

Enligt SBAB:s beräkningar förkortas spartiden för den här personen med fem år. Det är avgörande år om man senare i livet ska kunna ta nästa steg till den där drömmen om ett hus. I praktiken blir det ett modest radhus med en trätrall, en liten gräsplätt, kanske ett garage och en grill.

När livet går vidare och man förhoppningsvis finner kärleken och börjar tänka på barn krävs i Stockholmsområdet, med dagens regelverk, över 1,1 miljon kronor i kontantinsats. Om man ska flytta in i ett mindre radhus cirka 30 minuter härifrån, exempelvis i Älvsjö, får man bara i ränta och amorteringar en månadskostnad på 31 000 kronor – innan drift, vatten, avlopp och försäkringar är betalda.

Med de nya reglerna sjunker den där kontantinsatsen till 750 000 kronor. Det är 375 000 kronor mindre. Med det slopade extra amorteringskravet blir månadskostnaden ungefär 4 000 kronor lägre. Det är 4 000 kronor som man kan spara varje månad för att bygga sig en buffert eller spara till exempelvis en renovering. Det är skillnaden som gör drömmen om en vanlig modest villa, Volvo och kanske en vovve möjlig – i hela landet och oavsett hur stor plånbok dina föräldrar har.

Fru talman! Att låna till sin bostad är inte ansvarslöst; det är rationellt. Det är klokt att sprida boendekostnaden över livet. När du är 30 har du inte ditt livs högsta lön. Men det är ofta då du börjar behöva en större bostad. När du är 55 har du ofta en högre lön och mer sparande, lägre kostnader och mer fritid. Ett rimligt system sprider kostnaderna över livets olika faser. Ett orimligt system, som dagens, förstärker skillnaderna mellan generationer.

Under en tid har regelverket gjort just detta, samtidigt som de allra flesta i den äldre generationen hade den här möjligheten när de skulle in på bostadsmarknaden. Systemet gynnar dem som redan äger, som köpte för många år sedan, och missgynnar dem som står utanför.

Låt mig vara tydlig: Ett eget hem ska kunna vara resultatet av hårt arbete och ansträngning. Det ska inte vara beroende av om man har föräldrar som kan ge en ett arv.

Samtidigt ska vi ha en amorteringskultur. Man ska betala av sina lån. När man går i pension är det inte sunt att sitta fast med stora räntekostnader, höga skulder och oro. Därför ligger det grundläggande amorteringskravet kvar, och möjligheten att öka sin belåning för att bekosta renoveringar minskar. Frihet och ansvar hänger ihop. Att låna till sitt första hem är en sak. Att successivt sedan minska denna skuld över livet är en annan, lika viktig, sak. Dagens möjlighet att i större utsträckning än vid köpet låna till sin bostad talar emot detta. I dag kan man nämligen värdera om bostaden i mycket större utsträckning i samband med ett tilläggslån än man kan i övrigt.

Fru talman! Det här handlar inte om spekulationer; det handlar om vardag. Det handlar om att kunna tacka ja till ett jobb som inte kräver tre timmars pendling, att kunna bo nära förskola och sina mor- eller farföräldrar och att kunna rota sig i stället för att leva med en flyttlåda i hallen. Regler och politik är till för att underlätta människors liv, inte för att göra dem mer komplicerade.

Vi sänker också skatter och avgifter nationellt. En vanlig tvåbarnsfamilj får omkring 5 500 kronor mer kvar i månaden. Det är pengar som kan gå till sparande, till en kontantinsats och till trygghet. Vi sänker trösklarna in på bostadsmarknaden. Vi gör så att husdrömmar åter kan handla om vilja och val snarare än om storleken på dina föräldrars plånbok.

Fru talman! Jag kan konstatera att när Socialdemokraterna styr gör man annorlunda. Då höjer man skatterna.

Vi kan välja en väg för Sverige där bostadsmarknaden är till för dem som redan är inne, eller så kan vi välja en väg för Sverige där en ung och strävsam människa med utbildning, arbete och framtidstro får en rimlig chans. Vi kan välja ett Sverige där reglerna hjälper människor framåt och där skatter inte håller dem tillbaka. Vi kan välja ett Sverige där möjligheter avgörs av ambition och ansvar och inte av var politiken slutar och föräldrarnas rikedom tar vid.

Fru talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

(Applåder)