Herr talman! Tack till statsrådet Nina Larsson för svaret! Detta är viktiga frågor. Vi diskuterar ju två interpellationer om diskriminering här i dag.

Diskriminering är tyvärr ett utbrett problem i Sverige. Man önskar att så inte vore fallet, men det är faktiskt alltför många människor här i landet som utsätts för diskriminering på olika sätt, inte minst i arbetslivet och i utbildningsväsendet. Om man skulle betvivla den uppgiften – det tror jag givetvis inte att statsrådet gör – finns det ett utmärkt underlag när det gäller hur det ser ut med diskriminering i Sverige, nämligen Diskrimineringsombudsmannens årsrapporter, som jag utgår från att ministern tar del av när de kommer. Den senaste utgåvan kom i november 2025.

Min interpellation och den frågeställning jag har grundar sig i denna rapport och i de rekommendationer som Diskrimineringsombudsmannen har överlämnat till regeringen. En av rekommendationerna är att skärpa sanktionerna vid diskriminering.

Varför föreslår då Diskrimineringsombudsmannen detta? Jo, vi har tyvärr en utveckling i Sverige där antalet anmälningar om diskriminering ökar, och de har ökat över lång tid. År 2024 kom det in 4 452 anmälningar om diskriminering. Det är många unga som upplever diskriminering i Sverige, inte minst unga tjejer. Det är oroväckande. ”Utsatt ställning” är kanske fel uttryck att använda, men unga tjejer har det på många sätt ganska besvärligt i dagens samhälle. Att de då utsätts för diskriminering är givetvis ännu mer oroväckande.

Varför föreslår då Diskrimineringsombudsmannen att man ska skärpa sanktionerna när det gäller just diskriminering? Jo, som jag sa ökar antalet anmälda fall. Antalet fall ökar också i sektorer där man redan gör väldigt mycket, till exempel arbetslivet. Många diskrimineringsfall kommer från just arbetslivet. Likaså är det många som anmäler att de har utsatts för diskriminering inom utbildningsväsendet.

För att kunna komma till rätta med detta föreslår alltså Diskrimineringsombudsmannen att man ska se över sanktionerna. Jag talar nu om det som de som diskriminerar får som straff – det de får betala, eller vad det nu kan vara. Det kanske kan få fallen att minska. Det kanske kan få arbetsgivare, utbildningsanordnare och andra att göra mer för att förhindra diskriminering.

Nu ska jag inte lägga statsrådet Larsson till last vad andra statsråd gör på andra departement. Men den här regeringen har inte gjort sig känd som en regering som sänker straff. Snarare skärper man de straff man kommer åt, om jag får uttrycka det så. Man är väldigt hård med olika typer av sanktioner.

Men just i det här fallet säger statsrådet uttryckligen att man inte är intresserad av att titta vidare på den rekommendation som Diskrimineringsombudsmannen kom med för bara några månader sedan. Att man väljer just den vägen kan väcka en hel del frågor. Diskrimineringsombudsmannen får väl ändå ses som en auktoritet på området.

Regeringen, eller statsrådet Larsson och hennes parti, har ju i många fall haft en hög svansföring när det gäller diskrimineringsfrågor, som vi precis nyss hörde i den förra interpellationsdebatten. Men just när det gäller att skärpa eller titta vidare på sanktionerna för diskriminering verkar regeringen vara något mer avvaktande.

Jag undrar om statsrådet kan utveckla detta lite grann. Varför är man inte intresserad av att ta till sig rekommendationen om att skärpa sanktionerna? Den kommer ju från en så pass viktig auktoritet på området som Diskrimineringsombudsmannen.

(Applåder)