Fru talman! Situationen i Mellanöstern fortsätter att vara mycket allvarlig. De senaste dagarnas dramatiska utveckling – med storkrigsliknande händelser i regionen i spåren av USA:s och Israels bombningar i Iran – visar hur regionen nu snabbt kastats in i ytterligare destabilisering. När konflikter trappas upp på flera fronter prövas den internationella rätten och de mänskliga rättigheterna, och när folkrätten prövas måste vi alltid vara konsekventa. Det är mot den bakgrunden som vi måste fortsätta tala om vad som sker på Västbanken i Palestina.

Den palestinska byn Umm al-Khair i Masafer Yatta står inför ett akut hot om omfattande rivningar och tvångsförflyttning. Under många år har tillgången till vatten, el och infrastruktur systematiskt inskränkts. Det är en metodisk politik för att göra det omöjligt för människor att bo kvar.

Jag har själv besökt platsen där människorättsaktivisten Awdah Hathaleen mördades i juli 2025. Jag har träffat hans familjemedlemmar. Jag har stått på den plats där han sköts.

Den extremistiska bosättaren – eller det vi mer korrekt borde kalla för en verklig terrorist – som misstänks för mordet går fortsatt fri trots bevisning. Detta är inte en isolerad händelse. Det är en del av ett mönster av våld, hot och systematiskt förtryck.

Bosättarterrorister agerar i praktiken med militära befogenheter. De verkar i nära samverkan med israeliska statens säkerhetsstrukturer. Rapporter visar att mindre än 1 procent av anmälningar mot soldater på Västbanken leder till åtal. Straffriheten är närmast total.

Det är därför sakligt fel att vi ibland endast talar om enskilda extremistiska bosättare. Det är en statligt sanktionerad verklighet där våld mot civila tolereras och i praktiken skyddas.

Fru talman! Internationella domstolen slog i sitt rådgivande yttrande fast att Israels bosättningspolitik strider mot internationell rätt, och domstolen klargjorde också att stater har en skyldighet att inte erkänna, inte bistå och inte heller medverka till den olagliga situationen. Man uppmanade också stater att vidta åtgärder. Detta är en rättslig förpliktelse också för Sverige.

Vad har då hänt i praktiken? I september 2025 skrev regeringen att man bett EU att skyndsamt lägga fram konkreta förslag för att öka trycket på Israel. I februari 2026 upprepades i ett gemensamt uttalande att konkreta åtgärder skulle vidtas. Samtidigt vet vi att centrala EU-beslut blockeras. Regeringen fortsätter ändå att i huvudsak hänvisa till EU-processer som vi vet riskerar att inte leda till någonting.

På samma gång fick vi i utrikesutskottet besked från kabinettssekreteraren att Sverige inte längre står bakom att EU ska pausa handelsavtalet mellan Sverige och Israel. Det är ett avtal som dessutom innehåller en tydlig klausul om respekt för mänskliga rättigheter. EU har redan använt denna klausul mot minst 15 andra länder med betydligt svagare folkrättsliga överträdelser som grund. I detta läge, där vi ser fortsatt illegal ockupation, systematisk bosättningsexpansion och tvångsförflyttningar, svänger alltså Sverige.

Jag vill därför fråga utrikesministern, så att detta blir tydligt sagt också i denna kammare: Har regeringen verkligen svängt i frågan om att suspendera och pausa handels- och associeringsavtalet med Israel? Om så är fallet – varför? Vilken är den folkrättsliga motiveringen till att inte använda klausulen om mänskliga rättigheter i detta fall?