Fru talman! I mitt förra inlägg riktade jag ett tack till Johan Büser för att han ställt denna viktiga interpellation. Jag vill också passa på att rikta ett tack till utrikesministern för att vi har den här debatten i dag. Jag och utrikesministern har haft flera debatter, och jag respekterar ministerns engagemang. De debatter vi haft har i allt väsentligt rört de ukrainska deporterade barnen, stödet till Ukraina och frågan om de tre OSSE-anställda ukrainska medborgare som i dag sitter fängslade i Ryssland; deras anhöriga har ingen eller väldigt lite kunskap om hur de mår och var de befinner sig. Vi har haft bra debatter, och dessa frågor är vi i allt väsentligt överens om i riksdagen. Det är otroligt viktigt, känner jag, att stödet till Ukraina när det gäller Rysslands anfallskrig är enat, solitt och väldigt tydligt.

Men precis som Linnéa Wickman tog upp ser vi oroande tendenser. Kvinnors rättigheter rullas tillbaka eller ifrågasätts. Det sker en normförskjutning. Jag tycker att det är en väldigt oroande utveckling. På en rad områden som jag har berört – medier, mänskliga rättigheter, demokrati – är det viktigt att vi står upp och är aktiva. Vi ska agera och inte bara reagera. Regeringen och utrikesministern skulle kunna vara ännu tydligare. Detta är otroligt viktigt.