Fru talman! Vi lever i en säkerhetspolitisk brytningstid. Förra året fyllde OSSE 50 år, och den europeiska säkerhetsordning som byggts upp sedan Helsingforskonferensen 1975 och som vilar på principerna om suveränitet, territoriell integritet och respekt för mänskliga rättigheter utmanas i grunden.

Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina är det mest brutala uttrycket för detta, men vi ser också hur demokratier försvagas inifrån, hur auktoritära krafter samordnar sig, hur internationell rätt relativiseras och hur högerextrema partier växer och i flera fall samarbetar med andra klassiska högerpartier runt om i Europa. Exempelvis stod ju Moderaterna här i Sveriges riksdag bakom att Sverigedemokraternas Björn Söder blev vald till ordförandeposten i den svenska OSSE-delegationen.

Det är i det läget vi i dag står här och diskuterar Sveriges roll i OSSE. OSSE är inte endast en mötesplats för konferenser, utan det är en av de institutioner som bär upp den europeiska säkerhetsarkitekturen. Det är där säkerhet, demokrati och mänskliga rättigheter hålls samman.

Fru talman! När jag var valobservatör i Georgien såg jag hur makten används för att manipulera val, försvaga opposition och tysta civilsamhället. Demokratin där är inte under utveckling; den befinner sig i reträtt. Sverige var med och aktiverade Moskvamekanismen tillsammans med över 20 länder för att utreda situationen i Georgien. Det var viktigt, och det var bra. Men det räcker inte att reagera, utan Sverige måste också leda.

I en artikel i Dagens Arena förra året frågar sig den mångårigt OSSE-aktive Olof Kleberg: ”Har Moderaterna gett upp OSSE?” Han skriver att Sverige tidigare har varit en drivande kraft men att engagemanget nu uppfattas som nedtonat, passivt och tyst.

Jag tycker att det är en allvarlig fråga som Kleberg sätter fingret på, fru talman, för samtidigt som ett minskande engagemang för OSSE verkar vara fallet för regeringens del ser vi ett bredare mönster än så i svensk utrikespolitik. Vi ser att ambassader stängs. Vi ser att biståndet minskar kraftigt. Vi ser också att närvaron på hög nivå minskar i internationella sammanhang.

I den utrikespolitiska debatten för ett par veckor sedan uppmärksammade Morgan Johansson att Sveriges utrikesminister missar många möten. Det gäller även det senaste ministerrådsmötet i OSSE, som ägde rum i Wien för ett par månader sedan. I stället för att lyssna på Sveriges utrikesminister fick jag, som var på plats, höra på kabinettssekreteraren, medan många andra av OSSE:s medlemsstaters utrikesministrar fanns på plats. Och en vanlig fråga som många av oss som arbetar med utrikespolitik numera möter när vi reser är: Var är Sverige?

Utrikesministern säger i sitt svar på min interpellation att OSSE är en integrerad del av vår säkerhetspolitik, att Sverige deltar varje vecka och att löpande bedömningar görs. I en tid där världsordningen skakas i grunden räcker det inte att bara delta. Det krävs initiativ, det krävs politiskt driv och det krävs att man knyter kontakter med andra, likasinnade. Det krävs en vilja att forma utvecklingen.

Jag vill därför fråga utrikesministern: Hur rimmar regeringens bredare tillbakadragande internationellt med ambitionen att vara en ledande kraft i den organisation som ska försvara den europeiska säkerhetsordningen – samtidigt som utrikesministern så tydligt prioriterar ned de internationella mötena?

(Applåder)