Herr talman! Jag tackar ministern för svaret på min interpellation.

Jag vill inleda med att säga att narkotika och missbruk är ett stort samhällsproblem i hela Sverige. Det får förödande konsekvenser, inte bara för dem som fastnat i ett missbruk utan även för anhöriga, närstående och samhället i stort.

Jag minns ett studiebesök – jag har nämnt det tidigare här i riksdagen eftersom det berörde mig – på sprututbytet på Södermalm. Vi fick möta den ovärderliga personal som jobbar med att hjälpa mycket utsatta missbrukare. Vi fick följa med till där de kan lämna använda sprutor och få nya. Där introduceras de också till just den här nässprejen, naloxon, som kan vara avgörande för att rädda liv när någon får en överdos.

Någonting som slog mig när vi var där var hur tufft det är för personer i en utsatt situation med långvarigt missbruk att ta sig vidare och få den hjälp de behöver för att ta sig ur missbruket. Människor fastnar ofta vid administrativa och byråkratiska hinder och får inte den hjälp de behöver för att minska sitt missbruksproblem och kanske så småningom bli kvitt det.

Narkotikaproblemet är stort, och därför måste vi komma vidare med både Narkotikautredningen och dess gedigna arbete och Samsjuklighetsdelegationen och de lösningar som finns där. Samsjuklighet är ett stort problem och innebär att narkotikamissbruk och psykisk ohälsa samspelar.

Vi får inte begränsas av ideologiska skygglappar när vi jobbar med att minska narkotikaproblematiken i samhället. Min interpellation rör en ganska specifik del av den, nämligen att ge möjlighet till yrkesgrupper som i högre utsträckning än andra råkar möta personer som drabbats av opioidöverdoser att ha med sig naloxon i sitt yrke, till exempel ordningsvakter. Detta föreslogs i en motion från Liberalerna, som Miljöpartiet tyckte var bra.

Det finns en vilja hos Region Stockholm att gå vidare med att se till att exempelvis ordningsvakter skulle kunna ha naloxon med sig, men det har bromsats av lagstiftningen. Socialstyrelsen, bland andra, har konstaterat att man trots den uppnådda receptfriheten inte ser någon möjlighet att tillgängliggöra nässprejen naloxon till verksamheter utanför hälso- och sjukvården utan en lagändring. Därför kvarstår min fråga: När kan vi räkna med att få den här lagändringen, som till exempel möjliggör att få ut naloxon till ordningsvakter och annan personal som i högre utsträckning än andra riskerar att möta personer som drabbas av opioidöverdos?