Fru talman! Jag tror att jag och utrikesministern i grunden är överens i de här frågorna, men jag saknar fortfarande lite mer aktivitet och framför allt synlighet för regeringens politik.

På regeringens hemsida finns en notis om statsrådet Rosencrantz besök i Belgrad, men det saknas information om Sveriges hållning, vilka krav man ställde och vad man skulle vilja att Serbien gjorde rent politiskt. Det som däremot lyfts upp är att statsrådet skulle delta i en Team Sweden-konferens som arrangerades i samarbete med serbiska handelskammaren. Om man ska fultolka det lite grann får man nästan en känsla av att svenska investeringar och handeln med Serbien är viktigare än den demokratiska utvecklingen.

Serbien har en lång historia av att vara en aktiv part i konflikter som också påverkat Sverige, senast under Balkankriget. Nu balanserar Serbien mellan ett beroende av Ryssland och en strävan efter EU-medlemskap. Det är en historisk kamp för Europas framtid, med en uppenbar risk för att det övergår i inbördeskrig. Demonstranterna visar tydligt sin outtröttliga vilja genom bland annat symbolhandlingar som att cykla till Strasbourg och springa till Bryssel.

Samtidigt genomsyrar korruptionen det serbiska samhället – från kultur och medier till sjukvård och rättsväsen. Oberoende rapportering om korruptionen saknas i landet. Och stöder man öppet studentrörelsen kan det innebära att man förlorar sitt arbete.

Särskilt oroande är det för de serbiska studenterna. Många läkar, sjuksköterske- och ingenjörsstudenter tvingas avbryta sina utbildningar på grund av sin strävan efter frihet och demokrati. Och att studera i Serbien i dag kostar mellan 4 000 och 10 000 euro per år. Det är en börda som riskerar att slå ut en hel generation serbiska studenter – detta i ett Europa som redan kämpar med demografiska utmaningar. Det innebär ett enormt slöseri både för individerna och för vår gemensamma framtid.

Många i Sverige har en bakgrund i Serbien eller andra länder på västra Balkan, och många av dessa har varit med och byggt upp Sveriges välfärd. Man ser nu hur engagerade de i Serbien är när det gäller att bygga upp samma typ av samhälle där. Men man ser också att ett stort stöd från omvärlden uteblir.

När man ser hundratusentals ungdomar fredligt demonstrera för grundläggande rättigheter blir man både rörd och sorgsen över Sveriges tystnad. Frågan är hur länge de kan förbli fredliga utan stöd och vilket ansvar EU och Sverige bär om orken tryter och situationen eskalerar.