Herr talman! Jag fastnade på någonting som Alexandra Anstrell nämnde: det egna ansvaret. Det tycker jag figurerar väldigt ofta när vi pratar om försvar, framför allt totalförsvar. Jag tror att de flesta medborgare har gjort precis det de ska för att vara rustade när krisen eller kriget kommer, och jag vet att kommuner och regioner gör allt de kan för att klara av det här. Men vi kommer inte ifrån att staten måste hålla kommuner och regioner i handen – inte för att kommuner och regioner är svaga utan för att det behövs stark statlig ledning och styrning.

Vi kommer inte heller ifrån att detta också är en resursfråga. Det är delvis en annan debatt, och det har jag den största respekt för. Men jag kommer från en sjukvårdsregion där vi inte förmår leverera sjukvård i fredstid. Vi ska dock kunna göra det även i krigstid. Vi ligger på en extremt utsatt plats mitt i Östersjön.

Det är klart att vi behöver staten som garant för att vi ska kunna leverera sjukvård i totalförsvaret. Det som vi behöver göra är att i vissa avseenden, precis som Riksrevisionen pekar på, göra om, göra rätt och göra mer. Vi måste göra mer för att leverera tillsammans.

Riksrevisionen beskriver att den statliga styrningen har varit otydlig, splittrad och senfärdig. Det har kommuner och regioner dragits med i många år. Det är ett delat ansvar.

Jag tror att vi socialdemokrater är lite mer benägna att erkänna att det behövs mer, och vi är beredda att skjuta till mer. Vi är framför allt beredda att i det här sammanhanget kliva fram som den starka staten. Det är det jag tror att vi måste vara.

(Applåder)