Fru talman! Under de senaste åren har vi steg för steg sett hur makten över svensk arbetsmarknadspolitik har flyttats från svenska arbetsgivare och fackförbund till byråkrater i Bryssel. Först ut var minimilönedirektivet, och nu är det EU:s lönetransparensdirektiv. Bit för bit monteras den svenska modellen ned genom överstatlig detaljstyrning kopplat till den sociala pelaren.

Den statliga utredningen tog fram ett förslag gällande lönetransparensdirektivet som var anpassat till den svenska modellen. Det går att genomföra direktivet utan att slå sönder fungerande strukturer. Ändå väljer regeringen att kasta utredningens arbete åt sidan och i stället lägga fram ett mer betungande förslag. Remissinstanser varnar för kraftigt ökad administration, ökade kostnader och merarbete som riskerar att bli både missvisande och kontraproduktivt. Arbetsgivarverket har pekat på att lönejämförelser i praktiken kan försvåras snarare än förenklas.

Min fråga går till jämställdhetsminister Nina Larsson. Varför väljer regeringen att gå fram med ett förslag som kraftigt försvagar vår svenska arbetsmodell när det finns ett annat alternativ?