Herr talman! Tack för frågan, Annika Hirvonen!

Jag tror att man behöver titta på vad spårbytet faktiskt var. Det var den starkes möjlighet att få en andra chans inifrån Sverige, ett sätt att utnyttja asylsystemet för att tränga sig före i kön och få fördelar som andra arbetskraftsinvandrare inte fick. Det är vad spårbytet var.

Det betyder inte att alla som har gjort ett spårbyte är fuskare eller har gjort fel. Många av dem gör fantastiska insatser. Men ungefär 70 procent av dem som var spårbytare nådde ju inte upp till det lönekrav som gällde vid den tiden som vi avskaffade spårbytet.

Jag ifrågasätter också siffran 4 700; den är lägre. Man ska också komma ihåg att många av dem som har gjort ett spårbyte kom från Georgien, Armenien och Uzbekistan – länder som det inte finns någon rimlig anledning att ta sig hit och söka asyl ifrån. Det visar sig också i att många av dem i stället gjorde ett spårbyte. Jag tycker att det här är viktigt att ha med sig som grund till varför vi socialdemokrater har varit mot spårbytet hela tiden.

Däremot finns det säkerligen individer i gruppen spårbytare som når upp till de kriterier som är satta för att få lov att jobba i Sverige, och då är det orimligt att de inte kan få vara kvar. Det problemet har vi socialdemokrater identifierat, och i våra kongressbeslut har vi sagt att vi är beredda att titta på att vidga möjligheten att söka arbetstillstånd inifrån landet något, vilket kanske skulle träffa en del av dessa personer.

Eftersom vi också skulle vilja ha en behovsprövning av arbetskraften eller, i andra hand, en dispositivitet, skulle säkerligen fler med vår modell kunna vara kvar här och jobba. Jag tycker dock att det är viktigt att ta utgångspunkt i att spårbytet avskaffades för att det var ett system som blandade ihop arbetskraftsinvandring och asylinvandring på ett sätt som inte var gynnsamt i något av fallen.