Herr talman! Jag delar ledamotens uppfattning om att kollektivavtalen har tjänat både arbetsgivare och arbetstagare i det här landet väl. Hade vi inte haft den goda kollektivavtalstäckning vi har haft i Sverige och den – i brist på bättre ord – samförståndsanda, liksom vilja att nå överenskommelser, som i någon mening ändå har rått hade vi haft en mycket mer konfliktfylld arbetsmarknad. Det är bara att gå tillbaka och se hur det var i Sverige på tidigt 30-tal, så ser man hur det kunde ha varit i Sverige under lång tid framöver om parterna inte hade lyckats enas.

Jag tycker som sagt att ledamoten i början förde ett resonemang som jag kunde instämma i, men sedan måste det återigen flikas in att det ska bygga på något slags frivillighet och att det ska vara upp till företagen själva att teckna kollektivavtal. Att politiken inte ska lägga sig i och detaljstyra håller jag med om, men från politikens sida kan man ju uttala att man tycker att det är bra om så många som möjligt tecknar kollektivavtal.

Jag uppfattar det dock som att ledamoten inte är villig att gå så långt. Ledamoten resonerar kring att det är bra med kollektivavtal men vill inte säga att han tycker att fler företag borde teckna kollektivavtal. I stället tycker han fortfarande att det ska finnas något slags frivillighet. Jag märker själv när jag säger det att resonemanget är lite svårt att hänga med i.

Ledamoten kanske kan förtydliga ännu lite mer hur han ser att de här två parametrarna går ihop, för som ledamoten märker har jag lite svårt att förstå hur det ska gå ihop. Man pratar om vikten av att många tecknar kollektivavtal men trycker samtidigt, uppfattar jag det ändå som, på att företag inte ska behöva teckna kollektivavtal. Ledamoten får alltså gärna utveckla det ytterligare.