Herr talman! Det här betänkandet engagerar mig väldigt mycket. Det finns väldigt många saker jag skulle vilja ta upp, men jag ska verkligen försöka hålla mig inom tidsramen.

Jag vill börja med att yrka bifall till reservation nummer 18, så att jag inte glömmer bort det.

Den svenska arbetsmarknadsmodellen bygger på en väldigt enkel princip. Den som arbetar ska ha rättigheter, och den som leder och fördelar arbetet ska ta ansvar.

I dag är det så – som ni har hört mig säga många gånger tidigare i talarstolen – att den principen urholkas i gigekonomin, det vill säga plattformsekonomin. Plattformsföretagen hävdar fortfarande att de inte är arbetsgivare, och plattforsmarbetare klassificeras som egenföretagare. Det resulterar i att människor i praktiken är helt beroende av en plattform för sin inkomst, sina arbetspass, sina betyg och sin framtid.

Detta innebär också väldigt ofta att man går miste om sjuklön, arbetsskadeförsäkring, tjänstepension och anställningsskydd. Det innebär givetvis att det är väldigt svårt att bygga upp en facklig organisering, eftersom fackföreningarna är uppbyggda så att man ska vara anställd och ha en arbetsgivare.

På EU-nivå har den här frågan hanterats genom plattformsdirektivet. I det ursprungliga förslaget fanns det en väldigt tydlig anställningspresumtion som skulle gälla i samtliga medlemsstater. Det var en väldigt viktig princip: lika villkor för plattformsarbetare i hela unionen.

Men tyvärr har man i den slutgiltiga versionen, när förslaget gått genom alla olika instanser, lagt ansvaret på de olika medlemsstaterna. Det innebär att villkoren kan förbättras i vissa länder men inte i andra. Det är en väldigt olycklig utveckling. Arbetsvillkoren kan liksom inte vara ett lapptäcke som beror på vilken nationell politisk vilja som råder just för tillfället. Den inre marknaden får inte bli en arena för social dumpning.

Jag ser absolut positivt på de utredningsförslag som har presenterats i betänkandet. Men jag delar inte utskottets slutsats att vi ska avvakta och se vad som händer, för situationen för många av plattforsmarbetarna är redan i dag oacceptabel. Mycket lagstiftning borde snabbt komma på plats.

Jag ska nämna en del. Vi borde införa en nationell lagstiftning som tydliggör att plattformsföretag är arbetsgivare när de i praktiken utövar arbetsledning. Vi måste säkerställa att plattformsarbetarna klassificeras som arbetstagare när beroendeförhållandet är tydligt. Jag kan ge ett enkelt exempel: Om någon åker runt med en företagslogga på sig borde det vara tydligt att det är det företaget som är ens arbetsgivare.

Teknikutvecklingen får inte bli en ursäkt för att backa arbetstagarnas rättigheter sisådär hundra år tillbaka i tiden. Det är inte innovation och digitalisering som är problemet. Det kan förenkla och förbättra väldigt mycket. Problemet uppstår när affärsmodellen bygger på att just undvika och runda ansvar.

Herr talman! Det är dags för mitt årliga prat om arbetstidsförkortning. Jag har pratat om det i åtta år, och jag kommer aldrig att sluta med det.

Om man ska föra en seriös diskussion om arbetstidsförkortning måste man börja i fakta. Hur mycket arbetar människor i Sverige egentligen? Svaret är: mycket.

Man kan se på faktiskt arbetad tid – man räknar då bort frånvaro. I Sverige arbetar personer mellan 15 och 74 år mer än man gör i de elva europeiska länder som oftast används i olika jämförelser. Vi är dessutom väldigt många som arbetar. Vi har en av världens högsta sysselsättningsgrader. Det beror givetvis på att även kvinnor arbetar i Sverige, och de har en hög sysselsättningsgrad. De stannar också kvar länge i arbetslivet.

Vi i Sverige har inte fler röda dagar än andra. Antalet helgdagar i Europa varierar mellan 9 och 15 per år. I Sverige har vi 11. Vi har inte heller fler semesterdagar än de flesta länder. Miniminivån i EU är 20 dagar, och vi har 25.

Det är alltså inte så att vi redan jobbar lite för lite – tvärtom. Sverige är verkligen ett land där människor arbetar mycket, länge och ofta heltid.

Herr talman! När produktiviteten ökar uppstår alltid ett vägval. Antingen tar man ut det i högre vinster och i ökade kapitalinkomster eller så använder man detta för att förbättra människors livsvillkor.

Den åttatimmarsdag som vi har kom inte av sig själv. Den var givetvis ett resultat av organisering och politisk kamp. Samma sak är det med semesterlagstiftning, kollektivavtal och socialförsäkringar. Varje steg mot kortare arbetstid har mötts av samma invändningar: Det är för dyrt. Det hotar konkurrenskraften. Det går inte. Hur ska vi få tag på folk? Argumenten från 1800-talet fram till nu har alltid varit desamma. Ändå har det alltid gått att sänka arbetstiden.

I dag är snarare frågan hur nästa steg ska tas.

Kostnader, produktivitetsvinster och så vidare kommer alltid att variera mellan olika branscher och mellan företag inom samma bransch. Om arbetstidsförkortningen ska lämnas över helt till branschvisa förhandlingar riskerar många grupper att få betala ett mycket högre pris. De kan tvingas avstå i löneökningar eller acceptera försämrade villkor, medan andra med större konfliktstyrka och högre organisationsgrad kan få bättre utfall. Det riskerar verkligen att öka ojämlikheten mellan löntagare.

Det är därför jag menar att vi behöver en solidarisk arbetstidspolitik som bygger på samma grundprincip som den solidariska lönepolitiken: att produktivitetsvinster ska fördelas rättvist och att löneutrymmet samordnas nationellt genom det så kallade märket. På samma sätt bör en arbetstidsförkortning ske lika och med samma ”prislapp” för alla, oavsett var vinsterna uppstått. Arbetstidsförkortning kan inte vara beroende av enskilda branschers lönsamhet, enskilda förbunds konfliktstyrka eller graden av facklig organisering. Den måste bygga på solidaritet mellan löntagare.

Som jag har sagt lever vi i en tid där produktiviteten kommer att fortsätta att öka. Digitalisering, automatisering och teknisk utveckling och så vidare gör att mer värde kan skapas på kortare tid. Så har det varit i över hundra år. Ändå arbetar vi lika mycket, eller mer, samtidigt som vinsterna koncentreras till en allt mindre grupp ägare och kapitalstarka. Det är varken rättvist eller särskilt långsiktigt hållbart.

Arbetstidsförkortning handlar ju inte bara om fritid. Det handlar om makt över tiden, om möjligheten att kombinera arbete med familjeliv, återhämtning och engagemang i samhället. Det handlar om att minska stressrelaterad ohälsa och om att dela på både arbete och produktivitetsvinster.

När vi vet att Sverige är ett av de länder där människor arbetar mest är det liksom inte radikalt att diskutera kortare arbetstid – det är rimligt. Arbetarrörelsen har alltid gått före i sociala reformer. Nu är det dags att ta nästa steg. Det är en fråga om rättvisa och hållbarhet och om vilket samhälle vi vill bygga.

(Applåder)