Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till utskottets förslag.

Herr talman! Jag vill inleda det här talet med att rikta mig direkt till Sveriges alla företagare. Till er vill jag säga: Stort tack för allt som ni bidrar med!

I den här kammaren har jag alltför många gånger hört Sveriges företagare nämnas med negativ klang, som om de vore anonyma entiteter och vinstmaskiner som ska stävjas. Men vet ni – bakom varje företag finns faktiskt en människa. Det kan vara någon som inte har fått ett jobb och skapat ett eget, kanske även för andra – någon som har vågat satsa och som har investerat tid, kraft och pengar, ibland hela sitt och kanske familjens sparkapital, någon som har velat skapa något nytt, något bättre, något mer.

Över hälften av alla anställda i Sverige arbetar i små och medelstora företag. Det är i dessa företag i hela landet, från glesbygd till storstad, som jobben skapas. Det är dessa företagare, arbetsgivare, människor som driver Sverige framåt. Så återigen: Tack! Sverige är ingenting utan er.

Sveriges arbetsmarknad står inför stora och ständiga förändringar, men vi har tillsammans skapat ett system som klarar att möta dessa utmaningar. De senaste åren har parterna träffat historiska överenskommelser som har moderniserat och förbättrat arbetsrätten.

Genom det nya huvudavtalet och den efterföljande lagstiftningen har vi fått ett stärkt omställningsstudiestöd där yrkesverksamma faktiskt kan studera med upp till 80 procent av lönen. Heltid ska vara norm. Det har förtydligats i anställningsskyddslagen. När det gäller snabbare övergång till tillsvidareanställning vid tidsbegränsade anställningar har villkoren förstärkts, och företrädesrätten till återanställning har stärkts. Utökade undantag från turordningsreglerna har också införts, vilket har varit väldigt viktigt just för småföretagare för att kunna behålla viktig kompetens.

Detta är konkreta förbättringar som har framtagits genom förhandling och ansvarstagande. Det visar på att Sveriges modell fungerar. Det är inte självklart. Det är få nationer som har lyckats med den här balansgången.

Medan andra länder plågas av omfattande arbetskonflikter och osäkerhet har vi byggt en arbetsmarknad där löner utvecklas balanserat och konflikter är sällsynta. Både företag och anställda vet vad som gäller.

Men trots detta verkar det som om Socialdemokraterna är beredda att överge modellen om inte parterna gör som de säger och genomför en arbetstidsförkortning. De vill alltså att politiken ska diktera villkoren för parterna i enskilda frågor. Åtminstone hotar framstående socialdemokrater med lagstiftning om de inte får som de vill. Detta riskerar att rasera grunden i den modell som har tjänat svensk arbetsmarknad väl i decennier.

När det gäller arbetstidsförkortning väcks många frågor. Hur ska en 30-timmarsvecka med bibehållen lön fungera i praktiken? Och hur ska reformen finansieras?

Att hävda att färre timmar kan kompenseras med ökad produktivitet är orealistiskt. Ska en redan pressad hemtjänst ta hand om ännu fler gamla per timme? Hur då, undrar jag. Ska de gamla tugga snabbare eller bara duscha halva kroppen? Ska lärarna ansvara för ännu fler elever i sina klassrum?

Att detta skulle kunna lösas genom att man anställer fler är inte heller realistiskt. För det första råder det stor personalbrist redan i dag, och det är svårt att hitta kompetens att anställa. Vem ska täcka upp för de här timmarna? För det andra visar beräkningar att en generell arbetstidsförkortning med bibehållen lön innebär ökade kostnader på uppemot hundratals miljarder i samhällsekonomisk påverkan årligen. För offentlig sektor skulle det innebära tiotals miljarder i ökade lönekostnader.

Ovanpå detta lovar Socialdemokraterna att ta bort karensdagen. Där har de själva uppskattat att kostnaden handlar om 5 miljarder kronor årligen. Svenskt Näringsliv bedömer att den faktiska kostnaden för arbetsgivare och offentlig sektor kan uppgå till 10–15 miljarder årligen.

Men trots kostnaderna för detta vallöfte har ingen finansiering för detta redovisats vare sig i årets budget eller på annat vis. Det är lätt att lova mer ledig tid, men att utlova kostsamma reformer utan att samtidigt tala om hur de ska betalas – det vill säga vad man måste välja bort eller vilka skatter som ska höjas för att reformen ska kunna genomföras – är inte ärligt. Väljare har rätt att veta hur reformen ska finansieras för att de ska kunna skaffa sig en egen uppfattning.

Moderaterna har ingen synpunkt på om arbetstiden ska vara 30 timmar eller 40 timmar. Det ska vara upp till arbetsmarknadens parter att komma överens om detta. Den absoluta majoriteten har inte heller 40 timmars arbetstid i sina avtal i dag. Snittet ligger på 35 timmar, och några har så lite som 32 timmar. Detta är ett tydligt tecken på att partsmodellen fungerar. Parterna har redan anpassat arbetstiden där det har varit möjligt.

Den svenska modellen har byggt vårt välstånd genom ansvarstagande förhandlingar, och regeringen har genomfört reformer som stärker både trygghet och flexibilitet. Vi moderater står fast vid partsmodellen, och vi står fast vid att Sverige byggs starkt genom arbete och företagande.

(Applåder)