Herr talman! I kväll debatterar vi frågor som rör vatten. Vatten är kanske det som kan ge oss en känsla av hur viktigt det är att vi behandlar naturen långsiktigt och med respekt. Rent vatten är inte bara en miljöfråga. Det är en beredskapsfråga, och det är en säkerhetsfråga. Utan rent vatten kommer vi inte att kunna klara oss.

En rapport som FN har publicerat slår fast att världen förbrukar färskvatten snabbare än det hinner nybildas. Detta är inte ett problem som bara finns någon annanstans, utan vi ser det också i Sverige. Med lägre grundvattennivåer och torka kommer detta att bli, och borde behandlas som, en beredskapsfråga för vår livsmedelsproduktion.

Herr talman! Jag tänkte prata lite grann om vattenkraften. De flesta vattenkraftverk i Sverige byggdes under en annan tid. Vi har i dag cirka 2 100 vattenkraftverk i Sverige. Av dessa är 1 900 småskaliga och 210 storskaliga. Det är alltså främst från dessa 210 som vi får den mesta elproduktionen. Av de 1 700 minsta får vi 0,7 procent av elproduktionen.

Det finns dock en baksida med detta. Med ett utbyggt vattensystem – som man skulle kunna benämna som ett ekosystems blodsystem – fragmenteras ekosystemen av både dammar och vattenkraftverk. Fritt strömmande vatten är en förutsättning för fiskar som lax, ål och öring.

Det största hotet mot fiskbestånd i svenska vattendrag är vattenkraftverk som inte har miljöanpassats. En tredjedel av dessa saknar tillstånd över huvud taget, och bara ett hundratal har tillstånd enligt den nuvarande miljölagstiftningen. De kan alltså inte leva upp till vare sig miljöbalken eller EU:s vattendirektiv.

Herr talman! I Jämtlands län är lax och ål helt borta, och bara ett vattenkraftverk i Jämtland har en passage som funkar för fisk både uppströms och nedströms. En stor del av den öring och röding som ändå fångas och fiskas i länet kommer från odlad och utplanterad fisk som alltså är uppfödd på foder.

Frågan är: Vad gör det med vår självbild och vår stolthet att fisket slås ut eller hålls i gång på artificiell väg? Vad gör det med människors stolthet när samma vatten som man själv kanske fiskade i när man var liten nu är tomt på fisk? Vad blir egentligen mark- och fiskerättigheter värda utan innehåll? Hur påverkar det vår möjlighet att sätta mat på bordet exempelvis i kristid om det inte finns fisk i det vilda?

Herr talman! Vattenkraften byggdes som sagt ut i en annan tid och kanske utan möjlighet att förutspå den samlade effekten framåt i tid. Nu vet vi dock att bara några procent av ålen finns kvar i världen. Lax, öring, flodpärlmussla och havsnejonöga är bara några exempel på arter som är helt beroende av just strömmande vatten för att leva, reproducera sig och på sikt överleva.

Det var därför vi hade en plan via den nationella planen – NAP:en – och vattenkraftens miljöfond för att hjälpa det småskaliga att miljöanpassas. Alla de som saknar tillstånd skulle alltså kunna söka medel för att antingen miljöanpassa eller, om det fanns vilja, riva ut det som inte var ekonomiskt lönsamt.

Som framförts här tidigare i debatten var dock en av de första åtgärder som den här regeringen valde att vidta helt enkelt att pausa implementeringen av EU:s vattendirektiv. Att pausa en lagstiftning är verkligen att försätta väldigt många människor i ovisshet. Det har gjort många människor oroliga, för de har inte kunnat förutse vad som hända skall. Det har också retat upp och irriterat EU-kommissionen.

Denna NAP hade ett helhetsgrepp, vägde samman elproduktionsvärdena och de biologiska värdena och kunde på sikt väga in möjligheter för människor att äta egenfångad fisk och skapa möjlighet till elproduktion.

Herr talman! Jag vet att det är möjligt att kombinera de här värdena. Jag var nyligen vid Hertingforsen och besökte ett väldigt lyckat projekt – kanske ett av Sveriges mest lyckade sådana projekt. Man har kunnat miljöanpassa genom att riva bort ett hinder och ändra ett annat med ett så enkelt verktyg som betagaller. Man har framgångsrikt lyckats snedställa galler, vilket gör att fiskarna hittar fram och tar sig både uppströms och nedströms förbi hindren som hör till projektet. Det här visar att det är fullt möjligt. Att få tillbaka strömmande vatten över tidigare torrlagda ytor ger hopp, både för lokalbefolkningen och för biologin och ekologin. Nu kan alltså lax, havsöring, havsnejonöga och ål vandra både upp och ned i ån.

Det stora hindret i dag är regeringens politiska ovilja. I ett pressmeddelande från förra veckan blev det väldigt tydligt, när Sveriges miljöminister sa: ”EU-rättens möjligheter till undantag och lägre ställda krav ska utnyttjas fullt ut. Förslagen bidrar till att säkerställa att det inte ställs mer långtgående krav vid omprövningen av vattenkraften än vad EU-rätten kräver.”

Herr talman! Det är smärtsamt tydligt att regeringen ägnar mer tid åt att hitta kryphål än åt att faktiskt komma till rätta med de stora problem vi har i Sverige. Äganderätten i all ära, men den borde man också värna för alla dem som vill utnyttja sin fiskerätt och som har äganderätt nedströms.

Vi i Miljöpartiet vill gå en annan väg. Vi vill få tillbaka möjligheten för fisken att överleva. Därför yrkar jag bifall till reservation 12 om att miljöprövningar av vattenkraften skyndsamt måste återupptas utan försämrade miljökrav och att även stor vattenkraft ska miljöanpassas med minimitappning som en bra utgångspunkt.

Herr talman! Jag tänkte säga några ord också om Vättern. Vättern är en av våra viktigaste dricksvattentäkter. Drygt 300 000 människor får i dag sitt vatten därifrån. Fler kommuner står på kö. Om några år kan över 600 000 personer vara beroende av sjön. Det finns dock planer på att etablera en gruva i närheten av Norra Kärr. Man ger ett kanadensiskt bolag möjlighet att etablera en gruva.

Herr talman! Med den lagstiftning som finns nu prioriteras utländska företag högre än invånarna i trakten. Företagets rätt att spekulera väger tyngre än vår livsmedelsförsörjning. Här står alltså ett utländskt bolags spekulativa intressen mot miljö, kulturmiljö, vatten och jord- och skogsbruk.

Herr talman! Norra Kärr är en olämplig plats för en gruva. Enligt beräkningar är halten av sällsynta jordartsmetaller cirka 0,5 procent. Det betyder att 99,5 procent av allt som tas upp där kommer att bli avfall. I ett globalt läge där tillgången till vatten blir allt knappare är detta inget mindre än strategiskt vansinne. Det innebär en långsiktigt irreversibel risk för Vättern om processen skulle leda till att det blir en gruva. Den processen har pågått i 16 år utan att man har kunnat uppvisa vare sig en fungerande produkt, marknad eller process för att utvinna och ta fram jordartsmetallerna och separera dem från varandra.

Dessa 16 år har inneburit ovisshet och lagt en död hand över ett stort landskap. Man har behövt leva med oro över gårdarna, över markerna och över framtiden. Är det ens lönt att investera i sin gård och i sin produktion? Finns det någonting att lämna efter sig till sina barn? Man kanske hade tänkt göra ett generationsskifte, men kanske är det bäst att bara sälja och hoppas slippa se konsekvenserna av en sådan här gruva.

Försiktighetsprincipen, dricksvattenskyddet och generationsansvaret behöver väga tyngre än spekulativ gruvdrift. Vi i Miljöpartiet vill skydda Vätterns vatten genom att göra det till ett överordnat riksintresse och se till att tillräckliga krav ställs. Vi vill ha en sanering av den PFAS som släppts ut i området. Vi vill helt enkelt ge mer makt till de lokalt boende med möjlighet till kommunalt veto. Vi menar för övrigt att hela minerallagen skulle behöva moderniseras.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 4 mars.)