Herr talman! De här kvällsdebatterna brukar det sällan vara något större drag i. Jag ska försöka röra om i grytan lite, så får vi se om kollegorna vaknar till.

Vi är inne på den sista terminen av mandatperioden. Sju terminer har gått. Vi är inne på den åttonde. Efter nästan fyra år borde man kunna visa upp resultat – reformer, genomförda förändringar och tydliga förbättringar. Men för den som granskar leveransen är det svårt att hitta mer än pågående arbete, tillsatta utredningar och uppskjutna besked. Det är som att följa en utbildning där sju terminer har passerat men examensbeviset fortfarande lyser med sin frånvaro.

Sverige förtjänar mer än administrativa anteckningar i marginalen. Sverige förtjänar politiskt ledarskap.

Herr talman! Regeringen säger att Sverige ska vara robust. Regeringen säger att vi ska stärka beredskapen. Regeringen säger att vi ska få fart på tillväxten. Men när det gäller den kanske mest grundläggande frågan, hur vi använder vår mark och vårt vatten, levererar regeringen ingenting annat än tomma ord.

Det känns glädjande att höra Larry Söder i talarstolen. Min kollega levererar bra förslag. Men ledamotens partikollega i Regeringskansliet, statsrådet, levererar ingenting. Varje politiskt förslag som läggs fram av oppositionen möts av samma svar: Arbete pågår.

Herr talman! Sverige kan inte byggas på pågående arbete. Sverige måste byggas på fattade beslut. Det här betänkandet är ett kvitto på en regering som förvaltar men som inte reformerar.

Herr talman! Sverige importerar omkring hälften av den mat vi äter. Vår självförsörjningsgrad ligger alltså på runt 50 procent – detta i en alltmer orolig omvärld. Samtidigt exploateras brukningsvärd jordbruksmark steg för steg utan en tydlig nationell prioritering. Mark som en gång asfalterats kommer aldrig tillbaka. Om regeringen menar allvar med beredskap måste jordbruksmark ges verklig tyngd i planeringen.

Centerpartiet vill skärpa skyddet av brukningsvärd jordbruksmark, göra livsmedelsberedskap till en obligatorisk del av samhällsplaneringen och säkerställa att exploatering endast sker när samhällsintresset tydligt överväger. Det är konkret politik. Det är inte hänvisningar till framtida utredningar.

Herr talman! Investeringarna i vatten- och avloppssystem uppskattas behöva uppgå till flera hundra miljarder kronor fram till 2040. Jag studsade till när jag läste det. Flera hundra miljarder kronor – det är många skattekronor.

Samtidigt höjs va-taxorna kraftigt runt om i landet. Kollegan i talarstolen talade om en fördubbling. Jag tror att det är i underkant. Skyddet av vattentäkter är ojämnt. Kommunerna lämnas ensamma att lösa uppgiften. Och regeringen avvaktar, trots Larry Söders goda omdöme.

Centerpartiet vill stärka skyddet för strategiska vattentäkter och skapa långsiktiga ekonomiska förutsättningar för investeringar. Det är så man tar ansvar.

Herr talman! Nu till det som verkligen kräver en reform, nämligen riksintressesystemet – eller snarare systemet som har spårat ur. Tanken var enkel: att skydda nationellt viktiga värden. I dag har systemet dock vuxit till ett administrativt lapptäcke – och då är jag snäll.

Sverige har i dag över 300 riksintresseområden. Vi har riksintressen för riksintressen. När nästan allt är ett riksintresse är inget längre prioriterat. Vad leder då detta till? Jo, det leder till överlappande och konkurrerande intressen, otydliga avvägningar, sena statliga ingripanden i kommunala processer och förseningar på flera år. I slutändan leder det till en situation där kommuner planerar och investerare satsar, och långt in i processen kommer något intresse och stoppar projektet. Det är inte så man skapar tillväxt, herr talman. Det är inte rättssäkert, det är inte förutsägbart och det hämmar utveckling i hela landet.

Vi har i praktiken skapat ett system där staten pekar ut enorma ytor som riksintressen, men utan tydlig rangordning, utan konsekvensanalys och utan ansvar för effekterna. Centerpartiet vill förtydliga vad som faktiskt ska utgöra riksintresse, rensa bort överlappande och obsoleta områden och införa tydligare proportionalitetsbedömningar – det var ett långt ord. Riksintressen ska vara undantag, inte normalstatus. Det krävs kanske politiskt mod att säga det. Regeringen väljer dock att ducka, och det finns säkert fog för det.

Här blir Sverigedemokraternas roll väldigt intressant, herr talman. Det är ett parti som ofta talar om att värna äganderätten, men när markägare får sina möjligheter begränsade av otydliga riksintressen – då är det knäpptyst. När kommuners självstyre urholkas genom statliga överprövningar – då är det tyst. När planprocesser försenas i åratal – ska vi gissa? Då är det tyst.

Det är lätt att tala om suveränitet i stora ord, men svårare att försvara den när det gäller konkret makt över marken i Sverige. Centerpartiet står konsekvent upp för äganderätten, kommunalt självstyre och förutsägbarhet i regelverk – inte bara i talarstolen utan också i lagstiftningsarbetet.

Herr talman! Skillnaden är tydlig. Regeringen förvaltar ett system som blivit trögt, otydligt och ineffektivt. Centerpartiet vill modernisera det. Vi vill kombinera hållbarhet, tillväxt, rättssäkerhet och lokal utvecklingskraft. Det går att både skydda naturvärden och skapa utveckling, men det kräver att man faktiskt vågar jobba.

Mark och vatten är inte detaljer i miljöbalken. Det är grunden för vår livsmedelsförsörjning, vårt dricksvatten, vår industri, våra bostäder och vår beredskap. Att avvisa samtliga reformförslag med hänvisning till att arbete pågår är inte handlingskraft. Det är att rulla baklänges och hoppas på en kristdemokratisk hotline till högre makter. Sverige behöver en regering som leder, inte en regering som utreder.

Vi i Centerpartiet står naturligtvis bakom alla våra yrkanden i detta betänkande, men för tids vinning yrkar vi bifall till reservation 20.