Herr talman! Ansvarsfullt, långsiktigt förvaltarskap, skydd av värdefull jordbruksmark, goda livsvillkor i hela landet och en rimlig balans mellan utveckling och naturvård är för mig hushållning med mark- och vattenområden.

Mark och vatten är begränsade resurser som ska nyttjas så att framtida generationer inte begränsas av dagens beslut. De ekosystemtjänster som rent vatten, biologisk mångfald och odlingsmark ger ska värnas. Exploatering ska ske efter tydliga och transparenta avvägningar som är till gagn för samhället som helhet.

Vi som svenskar borde aldrig behöva tänka på dricksvatten eller avlopp på samma sätt som man tvingas göra i andra länder. Det ska helt enkelt fungera, och det tror jag att vi alla förväntar oss. Den kommunala infrastrukturen för dricksvattenproduktion, avloppsrening och ledningsnät byggdes ut framför allt mellan 1950 och 1970. Då hjälpte staten till och finansierade utbyggnaden genom bidrag. Vi vet att ledningarna har en livslängd på 50–70 år. Det betyder att vi nu befinner oss i en fas då dessa ledningar behöver bytas ut.

När ansvaret för va-nätet lades över på kommunerna medförde det vissa väsentliga uppgifter. Den viktigaste av dem var underhållet av vatten- och avloppsinfrastrukturen.

Tyvärr ser vi nu att många kommuner inte har skött sin uppgift för att vatteninfrastrukturen ska fortsätta fungera. Inkomsterna via va-taxan verkar inte ha nyttjats för sitt ändamål. Det behöver man syna mer, anser vi.

I dag investeras 20 miljarder kronor per år i de kommunala vatten- och avloppsnäten, men behovet är mycket större. Det krävs investeringar på 31 miljarder kronor per år för att upprätthålla infrastrukturen för dricksvattenproduktionen och avloppsreningen. Att vi ligger 10 miljarder bort från det behovet per år är alarmerande.

De som kommer att behöva betala för att kommunerna inte har planerat långsiktigt för underhållet av vatten- och avloppsledningarna är tyvärr skattebetalarna. Enligt en studie som publicerats av Svenskt Vatten behöver brukaravgifterna höjas med 100 procent jämfört med 2019 års taxa de närmaste 20 åren för att täcka investeringsbehoven. Men även om va-verksamheten skulle göra minimalt med investeringar behöver taxan öka med 60 procent de närmaste 20 åren. Det beror främst på att kapitalkostnaderna kommer att öka oavsett om investeringarna hålls på en miniminivå eftersom en så stor andel av investeringarna bakåt i tiden har direktavskrivits. Det betyder att kommande generationer kommer att stå med konsekvensen av avsaknaden av långsiktighet: ett Sverige som kan bli för dyrt att leva i.

Vi menar att staten måste kliva in och ta ansvar för en del av lösningen på va-problemet på samma sätt som va-nätet en gång i tiden byggdes ut med statliga medel. Det handlar om kritisk infrastruktur, och vi har inte råd att vänta.

Vi föreslår därför att staten ska erbjuda kreditgarantier på lån upp till 20 år för kommunal va-verksamhet i syfte att täcka den underhållsskuld som finns och att staten ska subventionera 0,5 procentenheter av räntan på dessa lån för att göra investeringarna mer ekonomiskt hållbara för kommunerna. För att säkerställa en långsiktig och stabil va-planering behövs en lagändring i kommunallagen som förlänger budgethorisonten för va-investeringar från dagens tre år till minst åtta år.

I en tid av investeringar är det viktigt att se så att man räknar ut avgifterna på rätt sätt, annars riskerar de att skena i väg ohämmat. Skillnaderna mellan kommunerna är dessutom stora trots att det handlar om samma grundläggande tjänst. Kommunala avgifter har i många fall ökat mer än inflationen och, anser vi, blivit en dold skatt på boende.

Kristdemokraterna vill öka transparensen, införa effektiviseringskrav och ge bättre förutsättningar för långsiktiga investeringar så att avgifterna kan pressas och bli mer rättvisa, oavsett vilket postnummer man har.

Är rätten till en egen bostad, rätten till tak över huvudet, ett riksintresse precis som kulturmiljöer och friluftsliv? Det kanske är dit vi måste gå för att klara av uppdraget att bygga fler bostäder och för att människor ska ha tak över huvudet.

Jag hävdar att riksintresseområdena så som de nu används och i den omfattning som de nu finns i skapar problem när man försöker bygga nya bostäder. Politik handlar allt som oftast om att väga olika intressen mot varandra. Enligt mitt sätt att se på det har intresset av nya bostäder hindrats av att andra intressen fått en särställning som gör att de hindrar bostadsbyggandet. Då kan vi inte väga olika intressen mot varandra på ett korrekt sätt.

Ett riksintresse är ett geografiskt område som har utpekats som skyddsvärt för att det innehåller nationellt viktiga värden och kvaliteter. Riksintressen kan pekas ut av många myndigheter. När ett område har utpekats som riksintresse går det inte att ändra på det.

Det har enligt min mening skett en inflation i antalet riksintresseområden och omfattningen av dem. När bostadsbyggandet samtidigt är dyrt och krångligt och det byggs alldeles för få bostäder blir det ett problem. Riksintresseområdena är alldeles för många, och bostadsbyggandet är alldeles för litet. Antalet utpekade riksintresseområden har dessutom ökat kraftigt på ytor som i stället skulle kunna användas för att bygga bostäder.

Detta system är inte förenligt med den situation som vi har i dag, menar jag. Jag anser också att det i större utsträckning bör vara möjligt att ompröva och upphäva tidigare riksintresseklassificeringar. En sådan omprövning skulle exempelvis kunna ske när kommunen antar en översiktsplan. Vidare bör skyddet för vissa riksintressen, till exempel kulturmiljöer och friluftsliv, begränsas till förmån för att faktiskt bygga bostäder.

Med det yrkar jag bifall till utskottets förslag.