Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till utskottets förslag och avslag på samtliga reservationer. Jag har tidigare sagt från den här talarstolen, och jag vidhåller det, att fiskedebatten i samhället är en debatt som oftast styrs mer av känslor än av fakta, vilket ibland gör det lite svårt att debattera. Man står inte på samma grundplatta av fakta och hemfaller också väldigt lätt till just känslor. Vi ska oaktat detta hantera kvällens debatt på ett bra sätt.

Haven är en ovärderlig resurs – en källa till företagande, rekreation, mat och kultur. Men under lång tid har haven utsatts för betydande miljöbelastningar, och särskilt drabbat är vårt eget innanhav Östersjön, vars situation försvåras inte minst av oregelbundna variationer i saltvatteninflödet och långsam vattenomsättning. Det är egenskaper som gör livsvillkoren för arterna mer instabila och utsläppen mer långlivade.

Vi bär ett ansvar gentemot kommande generationer att bryta den negativa trenden och återställa havens hälsa. Problembilden är komplex då påverkansfaktorerna är många. En starkare ekosystemansats, det vill säga att ta hänsyn till hur ekosystemets delar hänger ihop, måste därför få genomslag i beslut som rör havet. Där är den tidigare beslutade havsmiljöpropositionen en mycket viktig pusselbit.

Både nationella och internationella åtgärder krävs för att haven ska må bättre. Samtliga svenska havsområden, med undantag för Skagerrak, är drabbade av övergödning. Detta leder till omfattande algblomning, syrebrist och döda bottnar. När ekosystemets balans rubbas hotas både fiskbestånd och den biologiska mångfalden. De främsta källorna till utsläpp av fosfor och kväve är industrier, reningsverk, trafik och lantbruk.

Sverige har under flera års tid arbetat aktivt för att begränsa tillförseln av näringsämnen till våra hav och vattendrag, bland annat genom utvecklade reningsverk och jordbruksmetoder. Inte minst projektet Greppa näringen, där lantbrukare ges möjlighet till rådgivning, har varit en framgångsfaktor.

Utsläppen är betydligt lägre i dag än vid peaken på 1980-talet. Men effekterna av tidigare utsläpp dröjer sig kvar. Det är avgörande att övergödningen fortsätter att minska samtidigt som Sveriges konkurrenskraft värnas. Ekonomiska stödinsatser bör även framöver riktas till lantbruket för att främja åtgärder som minskar tillförseln av näringsämnen till vattendrag och hav. Det gäller bland annat stöd till precisionsodling, fånggrödor och täckdikning, som också gynnar lantbrukets produktivitet.

Det så kallade Kväveklivet syftar till att stärka lantbrukets investeringsmöjligheter när det gäller tekniska lösningar och utrustning som minskar utsläpp av ammoniak från stallgödsel eller bidrar till mer effektivt utnyttjande av kväve. Kristdemokraterna anser att Kväveklivet är ett viktigt verktyg att prioritera.

Kommuner och ideella organisationer kan efter viss medfinansiering erhålla bidrag till lokala vattenvårdsinsatser, så kallade LOVA-projekt. De ska främja en god ekologisk status, exempelvis genom att minska övergödning och utsläpp av skadliga ämnen. Det som är konkret och nära i människors vardag väcker ofta starkare drivkrafter, och det ska tillvaratas. Kristdemokraterna vill därför fördubbla anslagen till LOVA och stärka uppföljningen.

Den EU-gemensamma fiskeripolitiken behöver skärpas i en mer hållbar riktning. Trots att fiskekvoter i mer än tio år har satts inom det intervall som Internationella havsforskningsrådet föreskriver utifrån Östersjöplanen befinner sig flera bestånd på oacceptabelt låga nivåer. Det är dags att stärka försiktighetsansatsen och utveckla regelverket.

Större hänsyn ska tas till fiskens roll i ekosystemet, vattnets miljöstatus, predatorer och behovet av en hållbar sammansättning när det gäller ålder, kvalitet och storlek när beslut om fiskemöjligheter förbereds och fattas. Ett ökat skydd mot utfiskning av lokala bestånd måste också tillämpas.

Flera kustfiskare vittnar om bättre strömmingsfiske under 2025. Det indikerar att Sveriges restriktiva hållning kan ha gjort skillnad, men det är alldeles för tidigt att ropa hej. Läget för strömmingen och flera andra arter är fortfarande pressat.

Det är nödvändigt, herr talman, att trygga en stabil och varaktig återhämtning. Kristdemokraterna anser därför att en flerårig tillväxtplan ska inrättas för de svaga fiskbestånden i Östersjön. Planen ska beakta fler faktorer än i dag, enligt vad jag nämnde tidigare i anförandet. Den ska också skärpa styrningen av kvotbesluten. Enbart kvoter som med marginal bidrar till tillväxten i bestånden ska vara tillåtna att sätta. Det har även fördelar ur beredskapssynpunkt, då det skapar utrymme att öka fisket i händelse av kris och ytterst krig. I planen ska det också finnas skyddsåtgärder som snabbt kan vidtas.

Fiskens möjlighet till lek är av betydelse för återhämtningen. Därför bör storskaligt fiske regleras med hänsyn tagen till känsliga perioder och områden utifrån vetenskapliga bedömningar om vad som främjar bestånden på ett ändamålsenligt sätt.

Under svenskt EU-ordförandeskap antogs en skärpt kontrollförordning för fisket inom EU som nu ska implementeras. För att undvika snedvriden konkurrens för svenska fiskare är det viktigt att förordningen implementeras på liknande sätt i alla medlemsstater.

För att stävja regelbrott vill vi stärka fiskerikontrollen. Regelbrott påverkar inte bara havsmiljön negativt – det är också en orättvisa mot alla som faktiskt sköter sig. Fångad fisk ska landas, redovisas och spåras genom hela kedjan från hav till konsument. Det motverkar svinn, minskar risken för svartfiske och stärker konsumenternas förtroende. EU måste därför se till att landningsskyldigheten fungerar i praktiken och att spårbarhetssystemen utvecklas. Reglerna ska utformas så att de är enkla för företagen att följa samtidigt som kontrollen är god.

Herr talman! Under 2000-talet har antalet sälar och skarvar ökat kraftigt, samtidigt som flera fiskbestånd har försvagats. Vi vet att dessa predatorer äter stora mängder fisk. Obalansen mellan säl, skarv och fisk måste åtgärdas för att hjälpa fiskens återhämtning.

Att skarvkolonier lämnar förstörd växtlighet och skelettöar efter sig är ytterligare ett skäl att agera.

Vi vill undanröja hinder för jakt på skarv och säl med målet att i ett första steg halvera populationerna snarast möjligt, med en efterföljande utvärdering.

EU:s fågeldirektiv ska ändras så att allmän jakt på skarv kan införas i Sverige. Under tiden ska skyddsjakt på skarv, som reglerna medger, nyttjas maximalt, vilket även inkluderar att förstöra ägg.

För att stärka incitamenten till jakt på säl ska EU-förbudet mot handel med sälprodukter hävas. Dessutom ska staten, i dialog med jägarkåren, anlita särskilda jägarteam med uppdrag att stödja lokala jaktlag i det praktiska arbetet och att förmedla kunskap om effektiva metoder, eftersom denna typ av jakt ställer väldigt höga krav.

För att långsiktigt reglera säl- och skarvpopulationerna på ett effektivt och hållbart sätt är det viktigt att stärka forskningen och att ha en öppen och återkommande uppföljning av olika förvaltningsåtgärder.