Herr talman! I dag ska vi debattera fiskepolitiken. Jag vill börja med att yrka bifall till vår reservation nummer 3, som handlar om att pausa det storskaliga trålfisket i Östersjön.

Det här blir min sista fiskedebatt i denna kammare. Jag måste börja med att konstatera att jag tycker att dessa debatter har varit både intressanta och lärorika. De har enligt min mening satt fokus på de problem och svårigheter vi har.

Jag tycker även att debatterna de senaste åren har varit mer resultatinriktade än tidigare, med större vilja att faktiskt lösa grundproblemen i dagens fiskeripolitik.

Jag kommer även i denna debatt att i mycket stora delar uppehålla mig vid det akuta och känsliga läge som vi har i Östersjön.

Herr talman! Östersjön är ett av världens mest känsliga hav. Övergödningen, klimatförändringarna och ett alldeles för hårt fisketryck har tillsammans pressat våra viktigaste fiskbestånd till akut hotade i princip i hela Östersjön. När viktiga nyckelarter som torsk, sill och strömming hotas till själva sin existens rubbas faktiskt hela havets näringskedja. Sill och skarpsill utgör viktig föda för väldigt många rovfiskarter, som vid brist på denna föda får väldigt svårt att klara själva sin existens men kanske framför allt att växa till sig och bli livskraftiga.

Den akuta situationen för fisken i Östersjön får, om vi inget gör, följder som sträcker sig bortom yrkesfisket och fisket. Ett hav utan liv vore ett fullständigt misslyckande för alla inblandade, inte minst för oss i politiken som faktiskt kan påverka och göra något åt denna situation. Vi är skyldiga att ta de varningssignaler vi får på allvar. Vi måste vägledas av både fakta och vetenskap och inte tillåta att kortsiktiga vinstintressen år efter år slår ut en långsiktigt hållbar förvaltning, som i detta fall är helt avgörande för alla inblandade – både för dem som önskar fortsätta fiska och för dem som värnar ett levande hav.

Hur vi agerar nu kommer att vara helt avgörande för om vårt älskade Östersjön i framtiden ska vara ett levande hav eller ett varnande exempel på vad som händer om ansvar och åtgärder ständigt skjuts på framtiden.

Internationella havsforskningsrådet, Ices, har under en följd av år varnat för en total kollaps för flera av bestånden. Trots vetskapen om detta faktum har man låtit det storskaliga pelagiska fisket efter djurfoder fortsätta.

Herr talman! Jag känner ett allt starkare stöd och intresse, inte bara från allmänheten, att med krafttag och reella åtgärder göra vad som krävs för att rädda våra fiskbestånd för framtiden. Det finns även ett allt starkare stöd för att skifta fokus för fiskeriförvaltningen, som i dag handlar om att till allra största del fiska till djurfoder med stora pelagiska trålare som fångar nästan 90 procent av all fisk i Östersjön. Dessa stora trålare skulle inte ens om viljan fanns ha möjlighet att lämna sin fångst i några svenska hamnar i Östersjön.

Vi socialdemokrater vill ta krafttag mot detta vansinniga rovfiske till djurfoder och ställa om till ett betydligt mer småskaligt och hållbart fiske med tydligt fokus på humankonsumtion, alltså mat på tallriken. Vi föreslår därför bland annat ett totalstopp och en paus för fisket med de stora pelagiska trålarna till dess att en tydlig återhämtning av både torsk och sill och andra hotade arter har skett och vi tydligt ser en livskraftig och förvaltningsbar population av dessa livsviktiga arter.

Herr talman! Framtidens fiskeriförvaltning ska, anser vi socialdemokrater, i alla svenska vatten i huvudsak vara fokuserad på fiske för humankonsumtion. Framtidens fiskeflotta i Östersjön måste, är vi övertygade om, utgöras av små och medelstora fiskefartyg som landar sin fångst i svenska hamnar, och fångsten måste till allra största del gå till humankonsumtion.

För att åstadkomma ett långsiktigt hållbart fiske där fokus ligger på detta krävs naturligtvis en rad åtgärder som vi inom politiken inte bara har en möjlighet att genomföra utan även, som jag ser det, en skyldighet att genomföra.

En hel del har faktiskt gjorts för att tydliggöra situationen. Inte minst röstade regeringen och Sverige nej till EU:s fiskekvotsbeslut för 2026 eftersom dessa kvoter även denna gång var alldeles för högt satta. Det var väldigt bra, enligt mig, och ett tydligt ställningstagande som visar att vi förhoppningsvis på allvar har påbörjat arbetet med att ställa om fiskeripolitiken i Östersjön. Tyvärr räckte inte argumentationen till för att övertyga och/eller förändra beslutet om kvotfördelning. Därför krävs det nu krafttag nationellt för att mildra effekterna av ett alldeles för stort uttag, som annars påskyndar den redan akuta situationen.

På kort sikt måste vi helt stoppa det storskaliga pelagiska fisket för att få till en snabb återhämtning av sill och strömming till förmån för det nu hotade småskaliga kustnära fisket. Vår fångstrapportering måste bli bättre och säkrare. I dag får Sverige alltför ofta kritik för felrapportering. Det är en enkel åtgärd att införa kameraövervakning för att garantera tillförlitlig rapportering.

Vi måste även införa ett fiskestopp under tiden fisken leker och förökar sig. Det måste ske när det passar den aktuella fiskarten, inte när det passar någon annan.

En betydligt bättre och intensivare förvaltning av både säl och skarv är nödvändig, inte minst för det småskaliga demersala fisket.

På lite längre sikt måste vi reformera dagens fiskekvotsystem för att säkerställa en bättre balans mellan förutsättningarna i de olika haven samt dagens fiskemetoder.

Dagens kvotsystem MSY, maximal hållbar avkastning, är bevisligen inte en fungerande modell då just hållbarheten tycks ha väldigt ringa betydelse. Ett alternativ vore att införa en beredskapskvot på kanske 10–20 procent för att säkerställa beståndens storlek så att fisken kan nyttjas som ett viktigt livsmedel i händelse av krig eller kris.

För att på sikt få till en långsiktigt hållbar fiskeflotta i Östersjön är det avgörande att vi på olika sätt främjar investeringar i återuppbyggnad av landningsmöjligheter, mottagning och beredning i flera svenska hamnar längs Östersjöns kust – detta för att möjliggöra och säkerställa en livsmedelsproduktion som i en framtid även kan vara lönsam, både här hemma och som exportvara.

Avslutningsvis, herr talman: Om regeringen och riksdagen fattar de beslut som är nödvändiga för att rädda våra fiskbestånd i Östersjön och ge fiskeriförvaltningen en ny inriktning – som innebär att gå från fiske till djurfoder till att använda fisket i samtliga våra vatten till humankonsumtion och successivt bygga upp en inhemsk mottagning och beredning – är det min och vår övertygelse att fisket och fisken går en betydligt ljusare framtid till mötes.