Herr talman! Det är roligt med två olika kulturdebatter i dag. Det är viktiga frågor, och det känns att vi är väldigt engagerade i kulturen. Sedan är vi kanske inte helt överens om hur det ska göras.

Sverige behöver stärkas inifrån, inte av fler bidrag eller nya skatter utan av berättelser, värderingar och gemenskap som binder oss samman. Det är därför kultur är en fråga för alla, inte bara för ett fåtal. Det är grunden för ett mer rättvist Sverige.

Verk som Gösta Berlings saga och böckerna om Pippi Långstrump och Katitzi – jag kan nämna många fler – väcker något inom de flesta hos oss. De är inte bara litteratur eller klassiska inslag i läroplanen, utan de är del av en gemensam mytologi. De är fragment av en kollektiv egenskap som definierar vår värld och vad svensk kultur innebär för oss, både historiskt och i nutid.

Kulturen – böckerna, scenkonsten och vårt kulturarv – bildar tillsammans historien om oss. Det är en viktig historia och också vår framtid.

Vad i en specifik tid har präglat oss, gjort oss upprörda eller fått oss att skratta eller gråta tillsammans? Hur hänger det ihop med andra delar i vår gemensamma historia, såsom Magnus Erikssons landslag, den heliga Birgittas uppenbarelser, tryckfrihetsförordningen och många andra viktiga händelser som har skett långt tillbaka? Lagsamlingar, traditioner och institutioner har format vår frihet, vår jämlikhet och vårt helt unika sätt att organisera vårt samhälle. Det finns många viktiga hörnstenar.

Allt detta och mycket mer ryms i det som numera utgör den svenska kulturkanon, som kommer att ligga till grund för bildning, gemenskap och inkludering. Vår svenska kulturkanon är något att vara stolt över.

Herr talman! I vardagen är kultur för de flesta av oss till exempel att lyssna på musik som strömmar ur våra hörlurar, boken som vi läser på kvällen innan vi släcker lampan eller filmen vi ser under helgen tillsammans med våra vänner eller barn. Kultur är också de 10 000 verk, organisationer och företeelser, till exempel SKF som nämndes tidigare, som finns med i Folkets kanon. Det var den vi alla fick vara med och bilda tillsammans när kulturkanon togs fram. I den finns också oväntat nog kebabpizza, IFK Göteborg, som jag som göteborgare förstås värnar om, och Carola som musikunder med.

Kultur är den väv som håller ihop folk. Men det är också Nobelpriset, som varje december uppmärksammas här i Stockholm och som rymmer en stark symbolisk trygghet och styrka och är känt över hela världen. Det är också porträttsamlingen vid Gripsholms slott. Det kan även vara köttbullar med lingon eller svenska kanelbullar.

Som flera redan nämnt får vi kanske det mest påtagliga exemplet på kulturens och det kulturella arvets betydelse för sammanhållning från de negativa upplevelserna av kriget i Ukraina, som faktiskt är inne på sitt femte år. Det är helt förfärligt, vilket vi talade mycket om i går. Vi hade då en fin stund tillsammans och diskuterade hur vårt stöd alltid kommer att finnas kvar.

Anfallarens mål är där att slå sönder så mycket som möjligt av den kulturella identiteten. Man försöker få Ukrainas identitet att falla. Det lyckas man inte med, utan folkets vilja är att stå samman, och folket har fortfarande en väldigt stark motståndskraft. Kulturen är alltså viktig av många skäl.

Kulturkanon är också ett sätt att sätta en ultimat stämpel på vad som är viktigt och vad som inte är det. Men egentligen är det inte alls så. Det är i stället en öppning. Det är en avgångshall och inte en slutstation. Det ska vara brett. Som min kollega Peter Ollén nämnde tidigare finns det fler luckor att fylla när det gäller vad som ska vara med i vår kulturkanon.

Det finns ingen motsats mellan att värna en stark nationell kultur och att bygga ett inkluderande samhälle. Snarare är det precis tvärtom. Känner man sig trygg i sig själv behöver man inte vara rädd för andras kulturer. När vi bottnar i vår svenska identitet och våra svenska värderingar bjuder vi in till något som vi är stolta över så att andra kan få del av det.

Herr talman! Låt mig också stanna upp vid det paradigmskifte som just nu sker i den svenska kulturpolitiken. Vi har varit ett land med hög andel offentligt finansierad kultur. I jämförelse med andra länder, till exempel Norge och Danmark, ser vi dock stora skillnader. Där är det helt normalt med en värld av stipendier, fonder och finansiering från näringslivet, något som vi inte alls är i närheten av.

Nu har en utredning gjorts kring detta, då vi vill se att sponsring av kultur underlättas. Vi vill också se hur man kan bredda kulturfinansieringen. Man kan bereda för fler att komma in i kulturfinansieringen. Det är också ett sätt att skapa inkludering så att vi alla tillsammans känner ett ansvar för vår kultur och kan värna det som kommer fram inom kulturen och vad som ska bli vår framtid i morgon.

Jag är inte säker på att vare sig kulturskapare eller den gemensamma kulturen mår bäst av att vara helt i händerna på det offentliga. Jag tror att det är bra om vi har det friare och att det är precis tvärtom: Ju bredare kultur och fler satsningar vi kan ha, desto mer beständig blir kulturen.

Herr talman! En fri kultur behöver flera alternativ. Som jag nämnt tidigare har vi Operans renovering som ett lysande exempel. Över 300 miljoner har kommit in från privata donationer. Bland annat kan man därigenom bygga en ungdomsscen som ska utgöra starten för barn och unga att nå kulturen. Det är viktigt att vi kan involvera näringslivet för att gynna både kulturen och våra kulturskapare.

Vi får förstås inte glömma hushållen, det vill säga de som ska nyttja kulturen. Det är vi alla som ska göra det. Hushållen står för var tredje krona i kulturen. Det är människor som köper biljetter, köper böcker eller prenumererar på olika tidningar. Vi stöder den verksamhet som vi själva brinner för. Vi har möjlighet att välja den kulturen.

Det är därför viktigt att hushållens ekonomi stärks och att vi har sänkt kostnaderna för en barnfamilj med 5 000 kronor i plånboken sedan 2022. Om man har mer pengar har man också möjlighet att nyttja kulturen på ett annat sätt.

Som nämnts tidigare är skattesänkningar till för alla i Sverige, inte alls bara för de rika. De är till för alla. Där finns det en stor möjlighet. Den 1 april sänker vi till exempel matmomsen för att förbättra människors ekonomi så att de har råd att äta mat men också ta del av kultur.

Med en breddad finansiering minskar vi också risken för politisk påverkan.

Herr talman! Framtiden är ljus. Runt om i vårt samhälle finns fantastiskt många barn och unga som sjunger, spelar instrument, skriver koder till dataspel, läser böcker och spelar teater. Det finns ett stort intresse. Kulturskolan lockar många, men bara 10 procent av alla barn nås av den. Därför har vi gjort en satsning på Skapande skola. Vår förhoppning är att få in fler elever där. Nu ingår ungefär 70 procent. Någon sa att det var en liten andel, men det är 900 000 elever som deltar i Skapande skola. Vi har gett mer pengar till den, för att vi vill utveckla det här ytterligare.

Det är också viktigt att kulturskolan görs digital, så att fler kan få nytta av den varhelst de bor. Det kan handla om att kommuner samarbetar eller att de som undervisar inom kulturskolan skulle kunna samarbeta mer.

Vi är inne på rätt väg, men vi är inte färdiga än. Vi har en tradition av att vara världsledande inom både musik och dataspel. Det är jag jättestolt över. Vi som land har stora resurser.

Moderaterna tror på bildning. Vi tror på gemensam kunskap som skapar sammanhållning. Vi tror att det är möjligt att bygga ett Sverige där fler människor, oavsett bakgrund, kan känna sig stolta över det kulturella arv som vi gemensamt förvaltar, använder och utvecklar. I en tid då polariseringen tyvärr växer och människor splittras vill vi att man ska känna att en gemensam kulturell referensram är en nödvändighet. Det kan stärka alla i samhället.

Höstens val blir ett vägval även för kulturen. Antingen fortsätter vi bygga ett Sverige där kulturen är fri, finansierad av fler och tillgänglig för alla, eller så gör vi en vänstersväng tillbaka till ett Sverige där politiken bestämmer vad som är värdefull kultur och vem som får stöd. Det vill vi i Moderaterna såklart inte se. Om vi får förlängt förtroende efter höstens val, vilket jag tänkt, kommer vi att kunna fortsätta på den här vägen till en kultur som är öppen för alla.

Jag vill yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet. Jag vill också passa på att tacka, för detta blir min sista debatt med kulturutskottet. Det har varit väldigt roligt. Intresset har alltid varit stort, och det är kul att få diskutera dessa frågor. Vi är inte alltid överens, men det viktiga är att vi alla tycker att kulturen är något värdefullt som vi ska värna.

(Applåder)