Herr talman! Behoven är stora, säger Alexander Christiansson i sitt anförande. Samtidigt kallar han kulturarbetare som påpekar de stora behoven för bidragsberoende kulturelit. Jag tror att det var så han sa, men jag kan ha antecknat slarvigt. Jag blir lite förvånad över den typen av retorik när ledamoten själv säger att det finns väldigt mycket som behöver göras på området.

Alexander Christiansson nämner att det är viktigt med prioriteringar. Min fråga är: Hur kommer det sig då att Sverigedemokraterna, som ändå har varit ett parti med ganska hög svansföring när det gäller till exempel kulturarvsfrågorna, lägger så lite resurser på området och i stället prioriterar skattesänkningar?

Förra året var det runt 34 miljarder i skattesänkningar, och i år tror jag att det är ytterligare 52 miljarder. Ganska små resurser skulle kunna göra väldigt stor skillnad på kulturområdet. Vi ser hur ideella krafter gör stora insatser, och om de bara fick lite smörjmedel skulle vi kunna få mycket mer kultur i hela landet.

Jag tycker att Sverigedemokraterna har intagit en konstig position här. Jag hörde det också i den tidigare debatten när ledamotens kollega Runar Filper lyfte kulturarvsfrågorna.

Min fråga är varför man har prioriterat dessa stora skattesänkningar för framför allt höginkomsttagare framför satsningar på kulturen.