Herr talman! Om en lag krockar med verkligheten så att verkligheten blir sämre på grund av lagen tycker jag och många med mig att lagen ska ändras. Så var det med det så kallade vapenattrappärendet.

Polisen upptäcker en vapengömma, låt oss säga i en källare. Polisen ser och förstår att det är skarpa vapen och att de förmodligen kommer att användas för att döda någon. Polisen vill såklart lägga vantarna på den person som har gömt vapnen där. Men man vågar inte låta de skarpa vapnen ligga kvar på plats, så man byter ut dem mot icke skarpa vapen, mot replikor, mot attrapper. Sedan sätter man sig och spanar på platsen för att se vem som kommer och hämtar vapnen. När sedan en person kommer till platsen och tar de här vapnen, alltså attrapperna, griper man den personen. Han åtalas för vapenbrott eftersom det i hans värld och i polisernas värld var skarpa vapen som han var där för att hämta. Logiskt, tycker jag, tycker polisen och tycker åklagaren.

Men det var inte så här lätt. Eftersom mannen hade gripits med ett ofarligt vapen, alltså ett icke skarpt vapen, kunde han inte fällas för vapenbrott enligt försvaret, som överklagade. Högsta domstolen höll med. Mannen friades för vapenbrott.

Det här är ett bra exempel på att verkligheten och det sunda förnuftet får stå tillbaka för lagen. Justitieministern lovade efter det här att han skulle se över domen och lagstiftningen och se vad vi kunde göra åt det.

Nu gör vi något åt det. Nu ändrar regeringen den här lagen. Nu gör vi så att polis och andra rättskipande myndigheter kan byta ut till exempel vapen eller narkotika utan att det påverkar brotten förberedelse eller försök till brott. Nu kommer det att anses vara förberedelse eller försök till brott även när vapnet har bytts ut mot ett oskarpt vapen.

Det här, herr talman, är ännu ett exempel på hur regeringen ser ett problem, identifierar ett problem och löser ett problem.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 19.)