Herr talman! Att lära känna sin historia kan vara en viktig byggsten i en människas utveckling och identitetsskapande. Att se sig själv som en fortsättning på tidigare generationers historia kan ge oss en förankring och stabila rötter. Det kan handla om den egna släktens historia eller platsen man bor på. Vilka har gått här före oss, och vilka tankar hade de? Hur såg de på sin omvärld?

Bevarandet av kulturmiljöer och samlingarna på våra arkiv och museer ökar förståelsen mellan generationer, men de kan också ge oss viktiga lärdomar för framtiden. Med hjälp av forskare och experter uttolkas kulturarvet, och det blir vårt kollektiva minne. Det utgör därmed också en viktig grund för vår verklighetsuppfattning i dag. Det blir på så sätt en större väv som inte längre bara handlar om min släkt eller min hembygds historia utan om ett lands eller ett folks ursprung.

Därför ser vi att krigförande parter, såväl stater som andra grupper som har ett intresse för historieskrivning och kulturarv, gör stora försök att förstöra. Det mest kända är kanske nazisternas försök att omforma historien, men vi ser samma mönster upprepas gång på gång. Vi såg det under kriget på Balkan på 90-talet och terrorgruppen IS framfart, och vi ser det i dagens agerande av Ryssland i Ukraina, som har nämnts tidigare i debatten.

Att förstöra byggnader och arkiv och att stjäla eller sälja föremål kan bli en del i att försöka utplåna ett annat folk – ett vapen som inte bara dödar dagens människor utan siktar in sig på deras viktiga rötter.

Kulturarvet är därför skyddat enligt folkrätten. I 1954 års Haagkonvention står det: Skada på ett folks kulturegendom, oavsett vilket land den tillhör, är liktydigt med skada på hela mänsklighetens kulturarv.

Herr talman! Just för att kulturarvet är vårt gemensamma kollektiva minne menar vi i Vänsterpartiet att det ska vara tillgängligt för alla. Vi hörde en tidigare replikväxling om frågan om fri entré, och vi tycker också att det är en principiell fråga att statens museer, även länsmuseerna och kommunernas museer, är fria för alla invånare att besöka. De är precis som biblioteken även kunskapsinstitutioner.

I museilagen slås det fast att det allmänna museiväsendet har i uppgift att främja kunskap, kulturupplevelser och fri åsiktsbildning. Tyvärr är det tydligt att regeringspartierna och Sverigedemokraterna inte anser att alla ska ha fri tillgång till den kunskap som finns samlad på museer och i arkiv. Just borttagandet av fri entré är ett tecken på det. Reformen kostar runt 90−100 miljoner, och den har tagits bort varje gång som de borgerliga partierna har fått en chans. Samtidigt kunde man under 2025 avsätta 34 miljarder i skattesänkningar – att jämföra med de 100 miljoner en fri entré-reform hade kostat.

Förra årets skattesänkningar gick dessutom främst till höginkomsttagare. Att det skulle innebära att vanligt folk fick mer i plånboken så att de kunde gå på museum och teater, som kulturministern hävdar, är önsketänkande. För de allra flesta hushållen räckte de sänkningarna inte ens till att hänga med i prishöjningarna för mat. I år när det är valår har man sänkt skatterna lite bredare så att man kan hålla folk på gott humör ända fram till september. Även om genomsnittshushållen har fått lite mer i plånboken har kostnaderna för el dragit iväg ordentligt, och även hyrorna har stuckit iväg. Jag tror att få känner att de lever i någon sorts överflöd i dag.

Statistiska centralbyrån, SCB, beräknar att 840 000 svenskar inte får ekonomin att gå ihop. 1,9 miljoner har inte råd med oförutsedda utgifter, och runt 400 000 svenskar har inte råd att värma upp sin bostad. Det är den verklighet många människor lever i.

Herr talman! Tidöpartiernas tal om satsningar på barn och bildning lämnar alltså mycket övrigt att önska när det gäller just kulturarvet. Barn har fortfarande fri entré på museer, men få barn kan gå på museum utan sina föräldrar.

Vänsterpartiet har också kritik när det gäller det tredje området som Tidöpartierna brukar lyfta upp. Utöver barn och bildning brukar man prata om beredskap. Det är mycket fokus på de krigssituationer som tidigare talare också har lyft upp i dag. Men vi kan inte bara fokusera på att ryssen kanske kommer, som man ofta hör, utan måste också fundera på om regnet kommer. Vi har arkiv som skulle kunna stå emot bomber. Det är rejäla byggnader som är byggda för decennier sedan. Men de klarar inte höjda vattennivåer.

Det behövs resurser här och nu för att hantera de klimatförändringar som påverkar alla våra institutioner i dag. Den gröna omställningen behöver få resurser. Detta kommer nämligen att påverka våra samhällen i stor utsträckning framöver. Jag hörde i morse att Ekot rapporterade om de enorma kostnader Europa hade förra året efter stormar, skyfall och bränder runt om i Europa. Att i det läget inte föra en politik för att minska våra klimatutsläpp är verkligen ett hot mot framtida generationers livsvillkor. Det är dags att sätta punkt för den fossilberoende samhällskultur som vi har odlat de senaste decennierna och låta det bli en historisk parentes, herr talman.

Sveriges museer har ett vanligt år runt 20 miljoner besök runt om i landet. De digitala besöken är ännu fler. Dessa institutioner toppar svenska folkets förtroendelista, men i dag saknar de ekonomiska resurser för det mest grundläggande.

Den kultursamverkansmodell som innebär att staten ska stötta regionerna undergrävs när staten inte längre kompenserar för pris- och löneuppräkningar. Alla fördyringar hamnar på regionernas utgiftskonto. Jag tycker att det är orättvist och orimligt. Regionerna bär nämligen också ansvaret för stora, dyra och viktiga områden som sjukvård och kollektivtrafik.

Herr talman! Digitaliseringen är en del av kulturarvets ökade tillgänglighet. Det behövs resurser till både museer och andra typer av arkiv. Det finns enorma behov på detta område. En del material riskerar faktiskt att förstöras. I vissa fall handlar det om att format inte längre kan läsas av eftersom det inte finns maskiner och reservdelar. Det är bråttom att få till den digitaliseringen. Regeringen har faktiskt skjutit till en del resurser här. Men det är inte tillräckligt. Mer behöver göras.

Herr talman! I detta betänkande finns det inga yrkanden från Vänsterpartiet. Men vi visar tydligt i vårt budgetförslag för 2026 att vi prioriterar kulturarvsinstitutionerna och kulturmiljöerna. Vi har ungefär 305 miljoner mer i vår budget än regeringen och Sverigedemokraterna har. Jag beklagar att kulturarvet inte står högre upp på deras dagordning. Jag trodde nog att det skulle vara ett av få områden på kultursidan som de ändå skulle prioritera.

Det stora numret den här mandatperioden har varit kulturkanon, som lyfter fram specifika platser och byggnader. Men samtidigt ser vi nu ett förfall över hela landet, till exempel när det gäller kulturmiljöer. Tidigare hörde vi också ett inlägg från Socialdemokraterna om våra världsarv.

Det är till stor del ideella insatser som håller igång många platser, byggnader och miljöer. Jag vill passa på att rikta ett stort tack och en hälsning till alla ideella föreningar och enskilda personer runt om i vårt land som ser till att tillgängliggöra och hålla platser öppna och som underhåller de här viktiga platserna och byggnaderna för kommande generationer.

Herr talman! Avslutningsvis vill jag säga något om de nationella minoriteternas kulturarv. Jag håller med om mycket av det som Mats Berglund från Miljöpartiet nämnde tidigare. Vi har en lite annan inriktning på våra förslag. Därför finns det inga gemensamma reservationer i dag. Men vi delar samma grundsyn.

Före jul besökte jag Tornedalsteaterns föreställning Ummikkos, som är ute på turné. Ummikko är meänkieli för en person som inte talar omgivningens språk. Det var en fin, tvåspråkig pjäs, som textades. Den gav en bild av den kamp som man har fört för att återerövra sin kultur och sina rötter när man under generationer har utsatts för assimileringspolitik.

Även för oss som inte talar meänkieli var det ett fint budskap, som alla vi som har en flerkulturell eller flerspråkig bakgrund kunde identifiera oss med. Jag rekommenderar gärna fler att gå och se den nu när den är ute på turné. Det kan den vara tack vare Riksteatern. Vänsterpartiet tycker att även Tornedalsteatern och den samiska teatern, Giron Sámi Teáhter, ska få ett ordentligt stöd för att kunna utgöra nationalscener. Vår befolkning som pratar de nationella minoritetsspråken är faktiskt spridd över hela landet. Man måste kunna ha ordentliga turnéer.

Kulturen och språket är bärare av vårt kulturarv. Men en del insatser för de nationella minoriteterna landar inte specifikt hos oss i kulturutskottet. Många av våra förslag och våra resurser finns hos konstitutionsutskottet. Jag vill bara nämna det, för den som kikar i handlingarna i dagens betänkande.

För några år sedan var Vänsterpartiet med och drev fram ett tillkännagivande till regeringen om repatriering av samiska kvarlevor. Jag vill nämna specifikt att det ändå har satts i gång ett arbete efter att vi här i riksdagen kunde enas om att det behöver prioriteras. Men det skulle kunna gå snabbare. Det beror på att hela det här området, de nationella minoriteternas kultur och språk, är väldigt eftersatt, och den här regeringen och Sverigedemokraterna har tyvärr skurit ned även på det området.

Avslutningsvis vill jag ge uttryck för en hoppfull tanke om att vi kan få en annan regering efter höstens val och att vi då kan få en kulturarvspolitik som är värd namnet.

(Applåder)