Herr talman! Jag vill precis som ledamoten i det förra replikskiftet tacka ledamoten Peter Ollén för ett fint anförande och för hans stora engagemang för kulturen och inte minst kulturarvet, som vi hörde om här.

Regeringen har tagit ett stort ansvar för skyddet av kulturarv i händelse av krig och kris. Det handlar ju inte bara om krig, utan det är viktigt att påpeka att det är andra typer av kriser också. Det behöver inte vara beväpnade attacker och så vidare.

Ett exempel som jag nämnde är klimatkrisen, som drabbar stora delar av vårt kulturarv runt om i Sverige, till exempel byggnader. Det har inte riktigt tagits med i det här rådet för skydd av kulturarv och dess arbete, vilket också har varit en del av kritiken.

Det som jag tycker att regeringen inte har skött på ett tillfredsställande sätt är det levande kulturarvet och framför allt det som jag nämnde i mitt anförande: kulturarvsinstitutionernas och minnesinstitutionernas fortsatta verksamhet under krig och kris.

Att bibliotekens roll är oerhört viktig såg vi till exempel under pandemin. Det är viktigt att arkiven fortfarande håller öppet på något sätt och att museerna också blir platser för debatt, kunskapsinhämtning och allt det där.

Vi har ett par rapporter som har visat på hur kulturlivet har drabbats av regeringens politik. Vi har DIK-rapporten, som jag nämnde, där bara 4 procent av de anställda anser att deras arbetsplats har tillräckliga resurser för att upprätthålla verksamheten i krig och kris. Och vi har rapporten från länsinstitutionerna, som påtalar lite samma sak.