Herr talman! Jag står framför porten till Grönby kyrka i Skåne. Den ligger knappa milen från sydkusten och är byggd på 1100-talet av vikingar som åkte ut för att plundra men möttes av en Gud som uppmanade dem att älska sin nästa och vända andra kinden till. 1100-talet var i sanning en omvälvande tid.
Sedan den moderatledda regeringen tillträdde hösten 2022 har stor energi lagts på skyddet av Sveriges kulturarv. Den kyrkoantikvariska ersättningen har höjts för första gången sedan kyrkan år 2000 skildes från staten. Och i höst kommer en ny översättning av Nya testamentet, helt finansierad av insamlade medel.
Herr talman! En annan del av kulturarvet, nämligen det som vårdas på museer, har fått ett stort erkännande. När SOM-institutet mätte medborgarnas förtroende för olika företeelser hamnade museerna på en delad förstaplats med polisen. Glädjande där har varit de senaste årens ökning till runt 20 miljoner årliga museibesök, och de digitala besöken slog rekord i fjol och blev över 32 miljoner.
Ett prioriterat område under mandatperioden har varit att planera för krig och kris. Blue Shield har sedan 1954 varit ett sätt att markera kulturarvet så att det lämnas i fred under en väpnad konflikt. I Ukraina har vi sett hur Ryssland i stället betraktar det som en inköpslista för vad som ska plundras när en plats har intagits.
Nu är museerna i stort sett klara med planer för vad som ska förflyttas, vad som bara ska ned i en källare och vad som måste stå kvar om kriget eller krisen kommer. För antikvarierna har det inte alltid varit lätt att gradera de enskilda föremålen med tanke på att vart och ett har en tillhörande historia, den så kallade proveniensen. En viktig säkerhetsåtgärd har varit att fotografera och klassificera alla föremål så att åtminstone bilder finns kvar om föremålen skulle stjälas. Ju mer detaljerade bilderna är, desto lättare är det att hävda äganderätt om föremålen dyker upp på en auktionssajt eller i någons hem. Oerhört värdefulla föremål från Egypten och Irak har sålts utan att museerna har kunnat bevisa sin äganderätt.
När klassificering och fotografering avklarats väntar nästa stora uppgift. Den väntar inte bara i Sverige utan i stora delar av västvärlden. Det handlar om att komplettera samlingarna så att de på ett heltäckande sätt bevakar 1900- och 2000-talen.
De flesta museer bildades under årtiondena före och efter år 1900. När de bildades tog man tacksamt emot donerade föremål. Sådant som donerats kan sedan inte säljas – inte ens om man har 120 spinnrockar, som en frustrerad museichef sa till mig.
I dag är många museer noga med att bara ta emot donationer där de har rätt att sälja dubbletter eller sådant som på annat sätt inte är relevant för att ingå i samlingarna. Här måste vi få till lagstiftning som befriar museerna från donationsvillkoren. Jag tänker på Armémuseum, som i stort sett bara haft statliga föremål och som därför har kunnat gallra bort uppemot hälften. I gengäld har de nu möjlighet att till exempel visa två Carl-Gustaf granatgevär som sprängt var sin rysk stridsvagn i Ukraina.
Hur starkt det berör när det finns material från 1900- och 2000-talet märkte jag personligen vid ett besök på länsmuseet Jamtli i Östersund. Dit har man flyttat en 70-talsvilla i mexitegel, med sjögrästapeter i hallen, filmstjärnor på väggen i ungdomsrummet och pingisbord i gillestugan i källaren. Det var fascinerade att få minnas kassettbanden, Instamatic-kameran och den bronsfärgade kylen/frysen. Min barndom rullades upp.
Internationella museilagar hindrar regimer från att sälja de delar av samlingarna som inte passar det egna narrativet. Problemet är att samma lagar hindrar att man gör sig av med 100 av de 120 spinnrockarna eller 9 000 av de 10 000 stenyxorna. Samlingarna fyller magasinen och visas aldrig. Vi skulle verkligen behöva en parlamentarisk utredning om gallring i vårt kulturarv så att vi skapar plats för material från de senaste 100 åren. Det är bråttom nu.
Vi måste också lösa ett annat problem. Det gäller för övrigt inte bara museerna utan all offentlig verksamhet. Det handlar om it-system. På varje museum, i varje kommun och i varje region väljer man fritt sitt it-system. Här borde staten rycka in, så som man gjort i Danmark och Norge, så att det blir ett system för att katalogisera kulturarvet, ett system för biljetter, ett lönesystem, ett journalsystem och så vidare. Inom it används inte skattebetalarnas pengar på ett effektivt sätt.
Riksantikvarieämbetet gör ett stort arbete med att samordna sådant som skapats och lägga in det i olika system. Sammanlagt är över 11 miljoner föremål beskrivna, och det ökar med en knapp miljon om året. Det rätta hade naturligtvis varit att låta alla arbeta i samma system från början.
Avslutningsvis vill jag återvända till Grönby kyrka, inte för att den slutade vara relevant på 1100-talet utan för att den påminner om att vi nu gått in i kyrkoårets fastetid. I år sammanfaller den med muslimernas fastemånad ramadan. Kulturarvet lever vidare, men det får nya dimensioner i dagens Sverige. Det är jag tacksam för, herr talman.
Den kulturkanon som vi fick i fjol ska med sina fönster öppna historien för oss, men observera att de flesta av kulturkanonens fönster är tomma. Att fylla dem är en uppgift för oss, våra barn och våra barnbarns barnbarnsbarn.
Med detta yrkar jag bifall till utskottets förslag.
(Applåder)