Herr talman! Kulturarvet definieras ofta som spår och lämningar från det som tidigare generationer har skapat och som vi i dag sätter särskilt värde på. Det handlar om hur vi i dag tolkar värdet av det här arvet i form av miljöer, föremål och företeelser. Vad som är ett kulturarv är individuellt – det får var och en bestämma – men kulturarvet tillhör i någon mån oss alla.

I vissa fall behöver vi skapa skydd för kulturarvet, och då måste vi bestämma vad som ska skyddas och hur det ska skyddas. Det kulturarvet får en särskild status. Miljöpartiet vill att det regelverket utvidgas, till exempel med en hänsynsregel i kulturmiljölagen för att skydda mer av vårt moderna kulturarv. Det handlar om det rörliga kulturarvet, vissa industriminnen och så vidare.

Som togs upp i det förra anförandet är skötseln av det kyrkliga kulturarvet eftersatt på många håll. Här har regeringen höjt budgeten något, men vi i Miljöpartiet skjuter till ytterligare till den kyrkoantikvariska ersättningen i vår skuggbudget. Den posten behöver också successivt öka under den femårsperiod vi har mellan nedslagen.

Kulturarvet ligger också gömt i terrängen – i odlingslandskapet och i våra skogar. Det utbredda kalhyggesbruket är ett enormt hot mot kulturarvet, både mot de kulturmiljöer som vi känner till i dag och, framför allt, mot det som vi ännu inte har upptäckt. Man räknar med att 80 procent av kulturarvet i våra skogar fortfarande är okänt. Det handlar om gamla gravar, fångstgropar, fornborgar, lämningar från äldre tiders djurhållning och skogsbruk, kolbottnar, husgrunder från torparställen, soldat- och båtsmanstorp och mycket annat.

Ett mer hållbart skogsbruk, där man i stället för att producera kalhyggen – med markberedning som följd – till exempel arbetar mer med plockhuggen skog, skulle tillsammans med fler natur- och kulturreservat medföra ett bättre klimatarbete, ett starkare friluftsliv, större biologisk mångfald och större möjligheter att bevara vårt kulturarv.

Herr talman! En stor och viktig del av kulturarvet hanteras av, och bevaras inom, våra minnesinstitutioner, exempelvis museer, arkiv och bibliotek med olika typer av huvudmän runt om i hela landet. Det var under Miljöpartiets tid på Kulturdepartementet, år 2017, som museilagen infördes. Detta är den första samlande lagen för museiområdet i Sverige. Den har stärkt de offentliga museerna, inte minst de kommunala museerna, i arbetet med forskning, samverkan, tillgänglighet och öppenhet.

Armlängds avstånd och museernas frihet är områden som kan vara svåra att hantera på lokal nivå. Det kan bildas opinion för det ena eller det andra, och vi har hört om påtryckningar från politiken vid ganska många tillfällen. Här har lagen varit ett viktigt stöd för de kommunala tjänstemännen och politikerna.

Vi behöver fortsätta att stärka våra museer. Det gör vi genom uppdrag till Kulturrådet och Riksantikvarieämbetet, men också ekonomiskt stöd behövs. Här är kultursamverkansmodellen kanske den viktigaste kanalen mellan staten och regionerna. Modellen har varit underfinansierad länge, egentligen ända sedan starten, och regeringens ytterligare neddragningar på utgiftsområdet har inte minst drabbat länsmuseerna. Bara häromdagen kom en rapport från länsinstitutionerna – Länsmuseernas samarbetsråd, Länsteatrarna och Regional Musik i Sverige – om just detta. Rapporten visade det vi egentligen har sett i alla rapporter av denna typ, nämligen att regeringens neddragningar på kulturområdet inte minst drabbar små orter och glesbygd.

Miljöpartiet vill stärka finansieringen av kultursamverkansmodellen och återuppta indexuppräkningarna. Det är helt nödvändigt om vi vill att museerna ska fullfölja sitt uppdrag, till exempel mot skolorna, samt kunna producera och visa både fasta och tillfälliga utställningar.

Vi vill se fysiska länsmuseer i varje region; det tycker vi ska skrivas in i museilagen. Vi vill också skjuta till pengar för att rusta upp lokalerna. Många museer, liksom bygdegårdar och hembygdsgårdar, har gamla hus och byggnader som kräver kontinuerligt underhåll. Statusen är ganska ojämn över landet, men många har akuta behov av restaurering och renovering. Här måste staten ta ansvar, och det kan man göra via bidraget till kulturmiljövården och via Riksantikvarieämbetet och Boverket.

Den rapport som jag nämnde alldeles nyss visar också på att inte minst lagerlokaler och magasin hos alla de museer vi har runt om i landet är hårt ansatta. I beredskapstider bör vi tänka på att också de behöver renovering. Väpnade attacker i krig är ett hot mot vårt kulturarv. Även väder och vind och klimatförändringar är hot mot kulturarvet. Detta måste vi tänka på. Här krävs naturligtvis resurser.

Vi har sett att bristande underhåll har fått tak att rasa in också på de stora statliga institutionerna. Regeringen har aviserat en ny hyresmodell för de fem stora institutionerna i Stockholm där en modifierad marknadshyra ska ersätta kostnadshyresmodellen. Det kan vara bra. Jag hade gärna sett en modell, som har prövats i vissa kommuner, där kostnaderna och ansvaret helt läggs på fastighetsbolaget. Bolaget blir då skyldigt att leverera ändamålsenliga lokaler. Jag tror att det skulle skydda kulturen på ett tydligare sätt. Det finns dock för- och nackdelar med alla modeller.

Det centrala är att både hyran för och underhållet av fastigheterna betalas. I slutändan är det staten, och till syvende och sist politiken, som har ansvaret. Vi behöver ta vårt ansvar. Det handlar om budgetprioriteringar, inte om modeller. Vi behöver säkra en långsiktig finansiering av Sveriges kulturfastigheter och fastigheter med kulturell verksamhet.

Herr talman! Kulturarvet har ju varit föremål för debatt vad gäller beredskapsarbetet. Regeringen har varit framsynt, skjutit till medel och tillsatt ett råd för skydd av kulturarv. Det är bra. Vi har sett hur krig och kriser har drabbat kulturarv genom plundring, riktade attacker eller brister i underhåll.

Enligt det som jag tror är den senaste rapporten från rådet har arbetet varit framgångsrikt och viktigt, men samtidigt rapporteras problem. Man efterfrågar tydligare roller och tydligare ansvar och mandat inom det här beredskapsarbetet. Samverkan behöver bli bättre. Finansieringen framåt måste också säkras så att detta inte bara blir ett projekt.

Det är viktigt att arbetet når ut. Även lokala museer, länsarkiven, folkrörelsearkiven och biblioteken måste omfattas av detta arbete. Beredskapsarbetet måste dock nå längre än bara till skydd av kulturarvet. I samband med kriget i Ukraina, men också i samband med krissituationer, till exempel pandemin, har vi sett hur viktigt det levande kulturlivet är. Det absolut viktigaste för våra kulturarvsinstitutioner är ju att upprätthålla verksamheten om vi hamnar i krig eller i en krissituation.

DIK-facket gjorde relativt nyligen en undersökning bland museer och bibliotek. Resultatet var enormt nedslående: Bara 4 procent av de anställda menade att deras arbetsplats har tillräckliga resurser för beredskapsarbete. Färre än två av tio bibliotek hade en beredskapsplan för krig. Det här behöver regeringen ta på allvar. Samhället behöver de här institutionerna i krig och kris.

Detsamma gäller kulturlivet. Det är helt avgörande för försvaret av Ukraina, som nu har pågått under fyra års tid. Ett begrepp som har seglat upp de senaste åren är ”mjuk makt”, där den fria kulturen är grunden tillsammans med pressfriheten, de oberoende medierna, universiteten, forskningen, civilsamhället och inte minst biståndet. Det här är områden där Sveriges nuvarande regering tyvärr följer en global trend och drar ned på stödet eller avskaffar det helt.

Man måste inte gå den vägen. I Danmark har regeringen helt nyligen tillsatt ett råd som motsvarar vårt men som har fokus på kulturell motståndskraft. Man har uppdraget att undersöka hur konst och kultur kan bidra till att bygga upp kulturell motståndskraft och lösa tidens stora kriser. Det här är intressant, tycker jag. Sverige borde titta mindre på det amerikanska exemplet och lite närmare på det danska initiativet. Framför allt måste vi dock bygga upp ett starkt kulturliv i fredstid om vi ska ha ett fungerande kulturliv och ett fungerande försvar i tider av kris eller krig.

Jag ser att jag har dragit över tiden, herr talman, men jag ska prata lite till.

I betänkandet finns några motionsyrkanden om urfolk och minoriteter. Det handlar om kulturinstitutionerna. Det handlar om Tornedalsteatern, Giron Sámi Teáhter, som vi i Miljöpartiet vill göra till nationalscen. Det handlar om behovet av ett permanent center för tornedalsk historia och kultur men också om repatriering av kvarlevor och föremål samt om återbegravningar som ställts in på grund av regeringens, som det verkar, ointresse. Man väljer att tillskjuta för lite pengar och lägger dem på fel aktör och med korta ansökningstider. Det handlar inte om särskilt stora summor, herr talman, utan det handlar om ointresse.

Vi har en sannings- och försoningskommission för tornedalingar, kväner och lantalaiset. Vi är inne i en försoningsprocess. Vi är förhoppningsvis snart i mål med sanningskommissionen för det samiska folket.

Jag har pratat om de här frågorna vid tidigare tillfällen. Jag tycker att det är bedrövligt att regeringen inte kan engagera sig lite mer och ta de här frågorna på lite större allvar.

Herr talman! Jag yrkar bifall till Miljöpartiets reservation 15, som handlar om just repatriering av tornedalska och samiska kvarlevor.