Herr talman! Sverige befinner sig just nu i ett väldigt allvarligt arbetsmarknadsläge. Arbetslösheten biter sig fast. Hushållen pressas av skenande priser. Vad gör då regeringen? Den monterar ned hela arbetsmarknadspolitiken och försvagar arbetslöshetsförsäkringen.

Låt mig vara tydlig: Arbetslöshet är inte en individuell brist. Det är ett samhällsekonomiskt och politiskt misslyckande. Arbetsmarknadspolitiken ska rimligen därför inte utformas för att misstänkliggöra människor utan för att rusta dem, stärka dem och skapa riktiga jobb med trygga villkor.

För Vänsterpartiet är utgångspunkten tydlig. Arbetsmarknadspolitiken ska vara solidariskt finansierad, vara rättssäker och vara likvärdig i hela landet.

I dag ser vi tyvärr motsatsen till detta. Arbetsförmedlingen har monterats ned, privatiserats och fragmentiserats. Resultatet är något slags lapptäcke av aktörer av varierande kvalitet med väldigt bristande kontroll.

Vänsterpartiets linje är att den största delen av förmedlingsverksamheten ska återgå till offentlig regi utan vinstintresse. Matchning borde rimligen vara en kärnuppgift för staten och inte en marknad där skattemedel blir en affärsmodell. Likvärdigt stöd måste också garanteras oavsett var man bor i landet.

Myndigheten måste givetvis återuppbyggas med sin egen kompetens, med lokal närvaro och med förmåga att ge individuellt stöd. Det är en investering i sysselsättning, produktivitet och sammanhållning.

Herr talman! Den här regeringens linje bygger på föreställningen att hårdare krav och ekonomisk press skapar starkare drivkrafter till arbete. Men vad det i verkligheten gör är att öka utsattheten utan att förbättra matchningen på arbetsmarknaden, för när människor tvingas acceptera vilket arbete som helst – oavsett villkor, utbildningsnivå eller hälsa – pressas också löner och arbetsvillkor nedåt.

Sanktioner, aktivitetskrav och avstängningar slår hårdast mot dem som redan står längst ifrån arbetsmarknaden. Det är personer med funktionsnedsättningar, bristande språkkunskaper eller svag hälsa. Incitament som bygger på otrygghet skapar inte fler jobb utan ett mer ojämlikt och väldigt segregerat arbetsliv.

A-kassan har under lång tid urholkats, och ersättningsnivåerna ligger långt under många löntagares faktiska inkomster. Taket släpar efter. Kvalifikationskraven har skärpts. För allt fler innebär arbetslöshet ett abrupt och dramatiskt inkomstbortfall. Detta sker i en tid då hushållen redan är väldigt hårt pressade. Matpriserna har stigit kraftigt, boendekostnaderna har ökat. Elpriser, drivmedelskostnader och räntor har gått upp och ätit upp alla marginaler.

För många familjer är ekonomin redan ansträngd när lönen kommer. När den plötsligt ersätts av en a-kassa som inte täcker de fasta utgifterna, ja, då raseras hela vardagsekonomin.

Detta handlar inte om några små justeringar. Det handlar om människor som tvingas tömma sina besparingar, sälja bilen, säga upp barnens fritidsaktiviteter eller i värsta fall vända sig till socialtjänsten. En a-kassa som inte går att leva på förvandlas från en omställningsförsäkring till en fattigdomsfälla.

Herr talman! Även om regeringen har velat blunda för de sociala konsekvenserna för de här människorna skulle man väl åtminstone kunna se de samhällsekonomiska effekterna? När hundratals hushåll får minskad köpkraft påverkas ju hela vår ekonomi. Efterfrågan i handeln minskar. Lokala företag tappar omsättning. Arbetslösheten riskerar att bita sig fast.

Det som är så bra med en fungerande arbetslöshetsförsäkring är att den är en stabilisator. Den dämpar konjunkturnedgångar genom att upprätthålla konsumtion och därmed också sysselsättning. Att medvetet försvaga stabilisatorn i ett läge med hög inflation eller en osäker konjunktur är inte en ansvarsfull ekonomisk politik.

Dessutom påverkar en svag a-kassa också lönebildningen. När människor inte har ekonomisk trygghet förskjuts maktbalansen på hela arbetsmarknaden. Fler tvingas acceptera sämre villkor och lägre löner, vilket givetvis också driver på otryggheten och på sikt riskerar att undergräva hela den svenska modellen.

Herr talman! Vänsterpartiet vill stärka a-kassan, höja ersättningsnivåerna, förbättra tillgängligheten och minska gapet mellan tidigare inkomst och a-kasseersättning.

Herr talman! Låt mig berätta för regeringen: Trygghet är inte motsats till arbetslinjen. Trygghet är en förutsättning för människor att våga byta jobb, vidareutbilda sig och söka arbeten som faktiskt motsvarar deras kompetens.

Vi behöver också en genomlysning av dagens anställningsstöd. Antalet stödformer bör minska, reglerna förenklas och träffsäkerheten ökas. Subventionerade anställningar är jättebra och ska vara en väg in. Men de får inte vara en permanent lågkostnadssektor i företag.

Arbetslösheten är inte jämnt fördelad. Den är högre bland utrikes födda, bland personer med kortare utbildning och i vissa regioner. Den är högre bland människor med funktionsnedsättningar. Detta kräver riktade insatser men också ett starkt nationellt ansvar.

Avslutningsvis: Arbetsmarknadspolitik handlar ytterst om makt och om trygghet. Det handlar om att människor ska ha makt över sin försörjning och trygghet att klara räkningarna när livet tar en oväntad vändning.

När trygghetssystemen försvagas ökar ojämlikheten. Detta är inte bara moraliskt problematiskt, utan det är också ekonomiskt väldigt ineffektivt.

Vänsterpartiet väljer en annan väg. Vi vill se en stark offentlig arbetsförmedling och en arbetslöshetsförsäkring som går att leva på när priserna stiger. Vi vill se investeringar som skapar jobb i hela landet. Det är bara så vi kan bygga en robust arbetsmarknad och en stark samhällsekonomi – inte genom att göra arbetslösa fattigare, utan genom att göra samhället rikare.