Herr talman! Egentligen borde jag börja med att kräva handelsavtal med landsbygden i Sverige. Så känns det ibland. Mina kollegor har pratat om handelsavtal, och där kommer det fram att det ska vara rättvist när vi handlar med varor och tjänster. Jag landar i samma sak när jag tänker på Sveriges landsbygd.

Vi ska debattera regional utvecklingspolitik, betänkande NU12. I budgetpropositionen för 2026, utgiftsområde 19 Regional utveckling, framhåller regeringen att målet för politiken är att skapa utvecklingskraft i hela landet med stärkt lokal och regional konkurrenskraft. Det låter så fint, så fint. Vi hörde nyss i den moderata ledamotens anförande att hela Sverige ska ha samma förutsättningar. Det håller jag med om. Det kommer även jag fram till i mitt anförande.

Regeringen lägger knappt 4,9 miljarder till ändamålet. Jag hävdar inte att det skulle ha blivit någon gigantisk skillnad med våra ytterligare 70 miljoner i samma utgiftsområde. Men, herr talman, i decennier har Sverige låtit landsbygden självdö, oavsett färg på regering. Det finns så många orter som bidrar med så mycket till det här landet. Om ni försöker sälja in till dem att det här är en rättvis fördelning, då går ni bet. Fråga dem!

Att tillåta en hel landsända att självdö bara för att göda statskassan – för det är det vi gör – och för att kunna bygga tunnelbana i Stockholm sticker i ögonen på befolkningen när tidningen har slutat komma, när länstrafiken har slutat köra och när lanthandeln har stängt. Då börjar den negativa spiralen att snurra snabbare och snabbare.

Vi har länge haft en prioritering där vi har råd att lägga statliga pengar på hushållsnära tjänster som städning, fönsterputsning, gräsklippning, kanske poolrengöring eller att få en Ikeamöbel hopsatt. De här tjänsterna kostade 7,5 miljarder i fjol. Den regionala utvecklingen får alltså 4,9 miljarder.

Man ska skapa utvecklingskraft i hela landet, skriver regeringen. Ska det ske genom att man pekar med hela handen och säger till kommunerna att de inte har någon talan när utländska bolag ska öppna en gruva eller för delen låta bryta uran? Jag är övertygad om, herr talman, att utvecklingen som växer fram med befolkningen blir en utveckling som försvaras av medborgarna och därmed också en kraft som förenar människor som ska bära denna utvecklingskraft.

Många delar av landet som har drabbats av utflyttning och som skulle behöva statligt stöd – jag säger inte bidrag – bara för att få det basala att fungera känner inte att staten ser dem. Återigen förväntas dessa delar av landet vara koloni för AB Sverige, som i sin tur slår sig för bröstet i Bryssel när man tar sig an förordningar eller direktiv om hur vi ska bidra till den gröna omställningen.

Det fanns en tid när samhället såg till att fixa de utmaningar som vi hade framför oss. I höstas berättade jag om en kollega som körde taxi i mitten av 60-talet när man behövde arbetskraft i södra Sverige. Han körde taxi från Finland och tog med sig arbetslösa killar. Då var det färdigt med bostäder och flyttbidrag. Allt stod färdigt och klart så att de kunde ta sig an jobbet. Funkar det så i dag? Var i Kiruna ska de bo? Var ska de bo i de orter där det saknas folk? Kommunerna matchar inte det som man förväntar sig ska finnas. Varför bygger den fantastiska marknaden inte där? Det är någonting som vi beslutsfattare missar. I dag förväntar sig staten att någon annan ska kratta manegen så att AB Sverige återigen kan ta vinsterna – och landsbygden får vara koloni för allt som den gröna omställningen kräver.

I dag har vi en regering som gett myndigheterna i uppdrag att slänga ut människor bara för att de har en annan hudfärg, inte tjänar tillräckligt eller för att de inte är svenskar. Sverige har en integrationsskuld som måste betas av, säger man, och då är den strama migrationspolitiken ett måste. Smaka på det! Snacka om att det har skett en förändring i vårt land – slänga ut människor som vi behöver! Man använder sig av argumentet om integrationsskuld, men det är fel människor vi slänger ut om den skulden ska betalas.

Vart är vi på väg? Den frågan måste vi ställa oss.

Vi inser nu att den gröna omställningen med allt vad den innebär i form av mer elenergiproduktion, fler gruvor och mer från skogen är en del av lösningen. Mycket ska nu komma från de orter som en gång släppte sina ungdomar och tömde sina gårdar. Nu ska orterna bidra med mineraler, elkraft, skogsprodukter och upplevelser för turister. De ser norra Sverige som en park där de ska lindra samvetet eftersom de har exploaterat sin egen natur.

Herr talman! Jag får som riksdagsledamot givetvis många samtal och mejl från medborgare. De kontaktar mig på många olika vägar, även de digitala vägarna. Men ingen fråga har väckt så många reaktioner som elmarknaden efter att januariräkningen har kommit i brevlådan i norra Sverige.

Jag kan berätta om ett telefonsamtal från en pensionär. Hen sa: Jag har en pension på 11 000 netto, och elräkningen för januari är på 10 000. Ni förstår att det inte är lätt att försöka säga vad personen ska göra. Jag förstår frustrationen.

Herr talman! Jag förstår att vi kommer att debattera el vid senare tillfälle. Att bo på landsbygden förknippas givetvis med utmaningar. Många gånger är förståelsen inte tillräcklig bland oss beslutsfattare. Det vore egentligen ett krav att alla riksdagsledamöter ska sättas på bussar, och de ska köra efter varandra från Skåne till Karesuando – i januari. Sedan ska bussarna stanna alla gånger man ser ett tomt hus med frostiga rutor. Sedan ska det samtidigt sättas upp en skylt där det framgår hur mycket orten bidrar till bnp per capita. Då kan man känna på avstånden och se vilka som bidrar till AB Sverige.

Herr talman! Jag är övertygad om en sak, nämligen att vi inte kommer att lyckas med den gröna omställningen om vi inte får med oss lokalbefolkningen i orter där det återigen förväntas att de ska bidra med naturresurser men bara få småsmulor tillbaka i betalning.

Vi saknar människor, och vi saknar rättmätig ersättning för vad vi offrar. Den här chansen får Sverige inte tappa. De glesa regionerna på den svenska landsbygden bidrar med allt från elproduktion och mineraler till skogsprodukter, men de måste få rättmätig ersättning tillbaka. Då får vi givetvis tillväxt, som det är så populärt att berätta om. Den blir hållbar och accepterad. Endast då kan vi få den positiva bild som behövs för att få framtidstro och inflyttning. I dag är det svårt att sälja in orterna med 30 graders kyla, mycket mygg på sommaren, hög skatt och den sämsta servicen. Då är det inte lätt att få människor att flytta dit.

Jag yrkar bifall till reservation 9.

(Applåder)