Fru talman! Tack, ledamoten Haider, för svaren!

Jag delar inte heller alltid hela slutsatserna från Riksrevisionen, men det är ändå intressant att vi under dagens debatt har stött på tre områden där man inte fullt ut verkar dela Riksrevisionens synpunkter.

Jag tänkte uppehålla mig lite vid Statens servicecenter, som ledamoten också nämnde.

Att regeringen gör en besparing på ungefär 150 miljoner på en myndighet som har ungefär 1 miljard i årlig budget kan kanske ses som rimligt givet att trycket väsentligt har gått ned på många av kontoren. De beskriver själva situationen: En del har väldigt låg beläggning. Det har blivit en it-mognad, och appar och liknande har tagit över mycket.

Jag ska göra en jämförelse. År 2012 hade myndigheten 230 anställda. Elva år senare hade man 1 600 anställda. Någonstans skaver det i mig. Det blir lite av det socialistiska Myndighetssverige där man låter myndigheter bara växa och växa. Man har liksom aldrig ett krav på att de ska effektivisera.

Någonstans måste man faktiskt kunna säga: Om ni har kontor som inte är så besökta kanske man ska slå ihop dem, använda mobila enheter, hyra in sig någon annanstans och liknande.

Det kallas effektivisering. Jag vet att det kanske smärtar ledamotens parti att höra det ordet, men det är någonting som vi tycker är fullt rimligt. Statlig närvaro, ja, men det ska vara effektivare.