Fru talman! Det känns bra att vara tillbaka i de handelspolitiska debatterna. Det var ett av mina ansvarsområden den första mandatperioden jag satt i riksdagen, mellan 2014 och 2018. Många delar av debatten och förslagen, även en del av ledamöterna, är desamma. Men det har hänt en del när det gäller ledamöter men framför allt när det gäller politiken.

Donald Trump har blivit USA:s president ännu en gång, och hans sikte är inställt på att använda tullar för att driva igenom sin politik. Det är en politik som är skadlig för alla i världen, framför allt för de globala leveranskedjorna, som är en del av att binda oss samman i en gemensam global ekonomi.

Jag skulle vilja att Sverige och EU driver en rättvis handelspolitik som sätter människor, social rättvisa, djur, klimat och miljö främst och som fokuserar på samhällsvinster för alla, inte bara på vinster för storföretag. Jag vill se en handelspolitik som har inriktningen att den inte bör innebära försämringar för medborgare i andra länder. För att handel ska kunna bedrivas med rättvisa villkor måste fattiga länder få fördelar och större handlingsutrymme att själva utforma sin handelspolitik.

Handel ska också vara ett verktyg för att dela med sig av gröna tekniker och uppmuntra länder att stärka sitt klimat- och miljöarbete och sin politik. Det är avgörande att fattiga länder ges reella möjligheter att utveckla sin egen industri och sitt eget jordbruk så att de inte pressas in i avtal som begränsar deras möjligheter att bedriva en aktiv utvecklings- och näringspolitik.

Sverige bedriver ett omfattande handels- och investeringsfrämjande arbete på nationell nivå som får globala effekter genom bland andra Exportkreditnämnden, EKN, Svensk Exportkredit, SEK, och Business Sweden. Arbetet sker i form av olika stöd där exportkrediter eller garantier utfärdas vid export och investeringar utomlands. Tyvärr tycker jag att insynen i dessa verksamheter är mycket bristfällig, trots att det är stora summor som används för att stödja investeringar och handel, ibland i länder som är diktaturer. Jag menar att regeringen borde återkomma med förslag för att öka insynen i verksamheter som Exportkreditnämnden och Svensk Exportkredit.

Jag vill i sammanhanget också lyfta upp EU-regler om företags ansvar som riskerar att urvattnas med kommissionens regelförenklingsiver. Vi behöver tydliggöra företags miljö- och klimatansvar. Det är av stor vikt att regeringen verkar för kraven på att det som heter human rights due diligence och environmental due diligence får större genomslag i Sveriges och EU:s regelverk när det gäller företags agerande utomlands.

Fru talman! Det jag sa tidigare om handelspolitik gäller inte minst i handelsrelationerna mellan Israel och Palestina. EU är Israels största handelspartner. Cirka en tredjedel av all export från Israel går till EU. Israels ockupation av Palestina hade inte varit möjlig utan EU:s förmånliga handelsavtal med Israel.

Palestina har i dag ingen makt över sin egen ekonomiska utveckling på grund av ockupationen. Med den mur som Israel har byggt runt Palestina, de checkpoints som finns och de militära lagar som har införts hindras palestinska företag från att växa och etablera sig på exportmarknader. En ökad handel med Palestina är därför ett viktigt verktyg för att Palestina ska kunna återuppbyggas, samtidigt som det ger EU möjlighet att sätta press på Israel att respektera folkrätten.

Jag menar att det finns många verkningsfulla vägar att gå för att EU ska kunna uppnå detta. Exempelvis finns det sedan år 1997 ett så kallat interimsavtal om associering mellan EU och Palestina som bland annat omfattar handel. Detta avtal skulle kunna uppgraderas och göras om till ett permanent associeringsavtal och därmed skapa bättre förutsättningar för handel mellan EU och Palestina. Det skulle i sin tur stärka den palestinska ekonomin.

En anledning till att Israels ockupation av Palestina kan fortgå är att internationella företag bidrar till ockupationen. I en rapport från FN:s särskilda rapportör för palestinska områden, Francesca Albanese, pekas ett flertal företag ut som bidragande till ockupationsmaktens genomförande av ockupationen, främst genom rivningar. Ett av de företag som nämns är svenska Volvo Group, som fortsätter att sälja grävmaskiner till Israel år efter år. Ett annat företag är Atlas Copco, som enligt rapporten bidragit med utrustning till militära posteringar och annan infrastruktur på ockuperat territorium. Förra året stoppade vi det svenska företaget Aimpoint från att leverera rödpunktsikten, då de använts för att sikta på och döda palestinier. Nu måste också andra företags handel med ockupationsmakten Israel stoppas.

Vänsterpartiet har många gånger framhållit att Sverige bör agera kraftfullt för att förhindra att nya israeliska bosättningar tillkommer på palestinsk mark och för att befintliga bosättningar ska avvecklas omgående. Den svenska regeringen bör därför, likt den norska regeringen, ta fram rekommendationer till svenska företag om hur de ska förhålla sig till handel med Israel som bidrar till att ockupationen av Palestina fortgår. Rekommendationerna bör enligt min uppfattning innehålla en avrådan från all handel som direkt eller indirekt stöder olagliga israeliska bosättningar. De bör också innefatta uppmaningar till företag att ta hänsyn till juridiska, ekonomiska och moraliska aspekter i affärer kopplade till Israel på ockuperad mark.

Fru talman! Under höstens allmänna motionstid väckte Vänsterpartiet en motion om Västafrika, en spännande region på en spännande kontinent. Västafrika består av minst 15 länder beroende på definition. Ett flertal länder i Västafrika befinner sig i en avgörande geopolitisk omvälvning som kan påverka utvecklingen i regionen under lång tid framöver. Det koloniala arvet har präglat länderna långt efter att kolonialmakterna dragit sig tillbaka.

Det kommer nu att göras viktiga vägval som kan få långsiktiga konsekvenser för regionens framtid. Ett ökat oberoende från USA och Europa kan i bästa fall leda till ökad makt över egna naturresurser, en stärkt ekonomi, ökat folkligt inflytande och internationella samarbeten på mer jämlika villkor. Samtidigt finns en överhängande risk för att de militära regimerna i en del länder driver in dem i ett beroende av auktoritära stormakter som Ryssland och Kina.

Västafrika står för omkring 30 procent av Afrikas befolkning och bidrar också med ungefär 30 procent av kontinentens bnp. Jag menar att Sverige genom ett rättvist och ansvarsfullt handelsfrämjande arbete kan bidra till en positiv utveckling i regionen. Länderna i Västafrika skiljer sig dock åt när det gäller ekonomiska förutsättningar och graden av demokrati. Flera länder, däribland Nigeria, är potentiella tillväxtmarknader för svenska företag, inte minst inom digitalisering, teknik, transport och grön energi. Samtidigt finns det betydande handelshinder och risker i form av politisk instabilitet, korruption, demokratiskt underskott och bristande respekt för mänskliga rättigheter.

Fru talman! Ett annat exempel som jag vill lyfta fram är Marockos ockupation av Västsahara, som har pågått sedan 1975. Det är en ockupation som strider mot internationell rätt och som FN har antagit tydliga resolutioner emot. Ockupationen har bedömts som olaglig av Internationella domstolen i Haag.

Tvärtemot min uppfattning uttryckte den svenska regeringen den 19 januari i år stöd för Marockos autonomiplan rörande Västsahara. Marocko har inte suveränitet över Västsahara och kan därmed inte diktera villkoren för Västsaharas framtid. För att sätta press på ockupationsmakten Marocko måste därför EU och Sverige ta fram riktlinjer för hur företag och investerare bör agera i regionen. Sådana riktlinjer bör syfta till att förhindra investeringar på ockuperad mark så länge de inte görs med godkännande av Västsaharas legitima representant: Polisario.

Fru talman! Vidare vill jag peka på den dubbelmoral vi ser från västländerna när det gäller Kina. Man kritiserar staten Kinas övergrepp mot mänskliga rättigheter, vilket är rätt. Men samtidigt är det så att västliga företag motarbetar förbättringar av arbetsvillkoren för deras anställda i Kina.

Självklart måste länder i väst, inte minst Sverige, ta ansvar för hur deras företag agerar i Kina. Men Sveriges regeringar, oavsett partifärg, har alldeles för sällan lyft fram företagens roll för de mänskliga rättigheterna och tycks ofta göra väldigt stor åtskillnad mellan politiska och ekonomiska kontakter med Kina. Jag menar att det inte är möjligt att göra en sådan åtskillnad och att separera frågor om investeringar och handel från arbetet för mänskliga rättigheter. Regeringen bör därför kräva att svenska företag som är verksamma i Kina agerar mer konsekvent och i överensstämmelse med svensk politik när det gäller mänskliga rättigheter.

Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation 18.