Herr talman! Jag tänkte att jag skulle börja med att yrka bifall till reservation 2 på en gång, så att det inte blir som i går, då talmannen fick fråga mig en extra gång.

Herr talman! Vi är här i dag för att debattera djurskydd. Jag tänkte faktiskt börja lite personligt och berätta om när jag var liten och det var dags för oss att skaffa höns.

Jag är uppvuxen i en villa utanför Karlstad i utkanten av en villaförort, med två sidor mot skogen. Det har gjort att vi kanske har haft lite fler djur än man brukar ha i en villaträdgård.

Bland annat skulle vi alltså skaffa höns. Vi åkte till ett hönseri – eller snarare ett värperi – i Kil, där man producerade ägg. Jag vet att mamma sa att jag skulle stanna i bilen, för jag fick inte gå in och titta. Vi kom ut med en banankartong med tre uttjänta värphöns i. De mådde inte bra. De hade gjort sitt i produktionen och skulle förmodligen gasas ihjäl och eldas upp, helt enkelt. Jag vet inte om vi fick dem gratis eller om vi fick betala en symbolisk summa, men de kom hem.

De hade inte mycket fjädrar kvar. Men efter att ha flyttat in i lekstugan och fått några dagar blev de fina: Gertrud, Gullan och Bruna Bönan. Bruna Bönan var givetvis min. De fick ett fantastiskt liv och gav många ägg, även om de annars skulle ha setts som uttjänta.

Lite senare fick vi också en tupp av en annan ras, men honom tyckte hönorna inte om, så han fick mest bo inne hos mig. Jag kommer ihåg att vi delade på Mozartkulor: Jag åt upp chokladen, och han fick äta upp marsipanen. Mamma var inte så glad över att den dyra födelsedagschokladen var borta.

Varför berättar jag då detta? Jo, nu finns det inga burhöns längre i Sverige. Det som då var standard är nu ett minne blott. Vi har haft flera debatter de senaste veckorna om just svensk matproduktion och svenska livsmedel. Mycket av det vi pratar om när vi pratar om djurvälfärd handlar ju om produktionsdjur, även om det också finns mycket mer.

Vi är alla väldigt glada, tror jag, över att burhönsen är borta. Men det betyder inte att problemen är borta. Även om vi har stått här och slagit oss för brösten för svensk livsmedelsproduktion finns det fortfarande baksidor.

Herr talman! Jag skulle vilja prata om turbokycklingar – snabbväxande hönsraser som vi har till köttproduktion när det gäller kyckling. Vi använder i Sverige en ras som ökar sin storlek med 50 gånger på 35 dagar. Kycklingarna växer så snabbt att de inte hinner med. När de slaktas vid 35 dagars ålder väger de ofta över 2 kilo.

Det säger sig självt att de inte mår bra av att växa så snabbt. Vi ser trampdynsskador, hudproblem, hjärt- och lungproblem och ökad risk för ben- och gångproblem. Vi ser minskad aktivitet. Men detta är inte det värsta, för dessa kycklingar har också föräldrar.

Hönan och tuppen som ska bli föräldrar till de här små kycklingarna måste ju bli äldre och nå äggläggande ålder. Ger man dem så mycket mat som de vill ha klarar inte benen av att bära dem. Därför håller man dem på svältkost för att de inte ska växa för fort. Man ser att hönsen nästan dricker ihjäl sig. Man får ransonera vattnet för att försöka stilla deras hunger.

Detta kan inte vara rätt, och det kan inte vara värdigt svensk djurhållning. År 2023 visade Uppdrag granskning en film från detta, som fick stor spridning. I vårt grannland Norge blev det ett ramaskri. Där har man nu en utfasning på gång. Dessa höns kommer inte att vara i produktion när det här året är slut. I Sverige, däremot, händer ingenting – absolut ingenting! Här har vi ett stort problem.

Från Miljöpartiets sida vill vi se ett förbud mot de snabbväxande raserna. Jag anser att de redan i dag är förbjudna, för detta strider mot djurskyddslagen och djurvälfärden. Sådana här saker ska inte få ske. Jag hoppas att mina kollegor oavsett parti också är med på att stoppa detta. Att vi ska sluta plåga djur på detta sätt kan inte vara en fråga om efterfrågan.

Herr talman! Vet ni hur många kycklingar som slaktas varje år i Sverige? Det handlar om över 110 miljoner liv som blir 35 dagar gamla och har växt till 2 kilo från ett litet ägg. Det kan inte vara rätt.

Herr talman! Det finns också andra frågor när det kommer till fjäderfä. I Sverige kläcks alla ägg, och sedan sorterar man bort tuppkycklingarna. Man tar bort dem direkt och maler ned dem eller låter dem bli värme eller någonting sådant. I många andra länder, till exempel återigen Norge, fasas detta ut. Man gör en bioskanning i stället och könsbestämmer äggen innan, så att man slipper att tuppkycklingar kläcks. I stället får man bara sådana höns som faktiskt lägger ägg.

Varför gör vi inte det här i Sverige? Det enda svaret jag har fått är: Det blir lite dyrare. Men är det värt att vartannat ägg innehåller en tuppkyckling, som vi då avlivar direkt? Vi kläcker fram ett djur som sedan dör.

Här måste det ske en förändring. Vi vill se att det blir en obligatorisk könsbestämning av ägg, så att man, när man använder teknikerna, klarar av att få upp till 95–98 procent höns i stället för att varannan är en tupp.

Herr talman! Vi säger ofta att vi är ett föregångsland, men just när det kommer till fjäderfän är vi inte det. Vi ser att man i våra nordiska grannländer går före. Turbokycklingar och äggselektion borde vara historia. Det är inte värdigt svensk matproduktion. Vi vill se ett förbud här.

Vi vill också se att man får långsamväxande raser, som i högre grad har möjlighet till ett naturligt beteende. På samma sätt som att vi ser att burarna är borta ser vi då att djuren får ha ett mer naturligt beteende och att de får växa i avsedd takt.

Herr talman! Det finns mycket att säga i det här ämnet. Jag hoppas att vi kommer att kunna återkomma till detta i olika delar av debatten, i repliker och annat. Men för oss i Miljöpartiet är det otroligt viktigt med en djurvälfärd och att djuren ska ha ett naturligt beteende. Vi vill se fler djur ute, och vi vill att miniminivån på djurskyddet ska höjas i Sverige men också i hela EU, så att vi inte i stället importerar de här problemen.

(Applåder)