Fru talman! Jag vill börja med att återge ett ganska långt stycke ur en rapport som kom för ett tag sedan från Scen & Film. Den heter Ett Sverige utan kultur är ett tyst Sverige.
Torsdag 11.57. Här inne finns en scen. Ni kanske kommer att uppträda där själva en dag. Ni kan sjunga eller spela instrument eller dansa. Men i dag ska vi se på skådespelare. Han säger det med stort S, läraren med stort L, som har kommit med sina elever i förskoleklass för att se Regionteater Västs föreställning Hopp och hinder när den är på turné i en av de mindre kommunerna i Västra Götalandsregionen. När dörrarna öppnas och hockeyorgeln hörs ut i foajén tindrar allas ögon.
12.43. Han gråter högt, som ett mindre barn än han är. På något sätt skulle jag vilja säga att han gråter hjärtligt. Han har i ungefär 40 minuter sett tre vuxna skådespelare rida på hockeyklubbor – men de är ju hästar! Det ser vi alla i rummet.
Vi har sett hästarna och deras ryttare utföra en kadrilj och dressyrprogram. Vi har fått klappa hästarnas mular. Vi har skrattat när Velvet ätit upp tulpanerna som flankerar hopphindren. Vi har sett dem hoppa över 30 centimeter, över 50 centimeter och över 70 centimeter, och vi har hejat på dem, jublat och förundrats. Och så dör en av hästarna – alltså en hockeyklubba. Barnet gråter så att han skakar, så han måste sitta i lärarens knä.
Torsdag 12.51. Samma barn och samma lärare. Tillsammans med de andra klasskompisarna galopperar de på de egna käpphästarna i foajén efter föreställningen. Lika ledsen som han var nyss, lika lycklig är han nu, och det är rakt ur hjärtat. Att få uppleva konst som väcker något inom en och som rör vid hjärtat är en barnslig och mänsklig rättighet.
Det här berättade en icke namngiven producent i denna rapport, alltså Ett Sverige utan kultur är ett tyst Sverige. Jag tycker att det är ett sådant gott exempel. Det visar vikten av att barn tidigt får möjlighet att uppleva professionell kultur. Jag är övertygad om att det hände någonting med den där lilla killen den där dagen som han kommer att bära med sig oavsett om han kommer att minnas att det var just hockeyklubbor som gestaltade hästar.
Fru talman! Jag vill framhålla att det för Centerpartiet är centralt att kulturen finns tillgänglig i hela landet. Det handlar om kulturens och konstens frihet och att det finns en armlängds avstånd mellan kulturutövare och politiken. Vi ska skapa förutsättningarna. Den här debatten är spretig, och man kan inte vara på alla områden även om man skulle vilja, för allt är angeläget.
Jag tror också att kulturen blir friare om den står på flera ben. Därför ser vi i Centerpartiet positivt på det som numera ofta kallas kompletterande finansiering. Jag vill dock påpeka att vi ser det som en uppväxling till den offentliga finansieringen. Den offentliga delen kan aldrig dra sig ur, utan vi ska öka den gemensamma kakan till kulturen. Det är oroväckande att man först drar ned på kulturen, och sedan ska någon annan vara med och finansiera. Jag tänker inte minst på folkbildningen.
Några förslag från Centerpartiet rör bland annat frågor som handlar om att underlätta kultursponsring, att sänka dansbandsmomsen och att införa avdragsrätt för företag vid förstahandsinköp av konst och andra former av åtgärder som kan främja privat finansiering.
Det behöver dock tas fram en modell för offentlig, idéburen och privat samverkan samt mer privat finansiering för att växla upp de offentliga bidragen. För att det ska bli framgångsrikt måste det finnas en tydlig konstruktion. Det kommer att ta tid. Det här är ingen quickfix. Det handlar om att skapa förtroende och att man ska bli bekväm både med att bidra till kulturen och med att ta emot bidrag som kulturutövare.
Det finns som sagt många delar i detta betänkande. Jag vill beröra en konstform till. Den är lättillgänglig för de allra flesta av oss, och det är att gå på bio. Det finns överallt och är spritt över hela vårt land. Det bedrivs av stora kedjor och av enskilda biografföretagare, och det finns en mängd föreningsdrivna biografer som gör detta tillgängligt.
Att vi har film- och dramaproduktion i Sverige ser jag som mycket angeläget, eftersom vi är ett litet språk. Det är vår kultur. Det är våra berättelser som ska berättas. Det måste finnas sådana från olika delar av vårt avlånga land.
Jag är verkligen bekymrad. Det är beklagligt att Filmutredningen, som nu har varit klar i ett år, inte har kommit till riksdagens bord. En hel bransch står och väntar på att vi ska fatta beslut. Jag vet att utredningen fick ett tilläggsdirektiv, men även det lämnades till regeringen i höstas. Nu får vi vänta på det här till efter sommaren och därmed efter valet. Jag tycker att det är djupt beklagligt. Man måste se det som ett misslyckande.
Till sist vill jag yrka bifall till Centerpartiets reservation 9, som handlar om barns tillgång till kultur.
Fru talman! Vi ska oavsett regering komma ihåg att det är tur att vi är många kvinnor i det här landet, för det är vi som till stor del gemensamt bär upp kulturen, och det är tjejerna som kommer hem med OS-medaljerna.
(Applåder)