Fru talman! Det här är en lite spretig debatt, eftersom betänkandet innehåller en samling med motioner som alla berör tillgång till kultur på olika sätt. Det är därför vi tar upp lite olika frågor här.

Den centrala frågan för Vänsterpartiets kulturpolitik är hur vi ska kunna skapa ett fritt och starkt kulturliv för alla. De allra flesta människor i vårt land tar faktiskt del av kultur dagligen. I vilken utsträckning och på vilket sätt skiljer sig förstås åt.

När det gäller eget skapande är skillnaderna inte så stora mellan olika grupper, men när det gäller att ta del av professionell kultur som publik – från scener, museer och konsthallar – blir skillnaderna desto större. Då spelar bland annat klass och bostadsort in. Kvinnor är överrepresenterade som kulturkonsumenter, och personer med funktionsnedsättningar är kraftigt underrepresenterade.

Vi menar att det här i förlängningen också ger avtryck i vilka som kan tänka sig att arbeta inom ett konstnärligt yrke. Utan en mångfald bland kulturarbetarna riskerar kulturen i slutändan att beröra färre. Perspektiven blir enahanda. Färre delar av landet skildras om det bara är stadsbor som är både publik och kulturarbetare. Många berättelser kommer aldrig fram, och intresset för kultur blir mindre. Då blir det också svårare att nå nya grupper, och situationen cementeras.

Den som aldrig ser någon som liknar en själv på vita duken, skärmen eller scenen har svårare att föreställa sig själv där. Det blir en ond spiral. Vårt mål om ett samhälle med kultur för alla kräver därför ett aktivt arbete med ökad mångfald inom de konstnärliga yrkena. Det handlar om jämlikhet, demokrati och rätten till det offentliga rummet. Den som skapar musik, litteratur och scenkonst är också med och formar samtiden, skapar vårt framtida kulturarv och får en plattform för att föra fram åsikter.

Fru talman! För att bryta gamla mönster och för att nya generationer inte bara ska gå i sina föräldrars fotspår har vi i Sverige beslutat om en kompensatorisk skola. Det är där vi kan ge alla barn möjlighet att utveckla sin skapande förmåga och komma i kontakt med ett brett utbud av kulturformer. I skolan spelar föräldrarnas utbildning och inkomster ingen roll, utan alla barn kan ta del av skolbio, museibesök, barnteater och konserter. Så kan vi stärka nästa generation i att vara aktiva deltagare i kulturlivet och hitta sin väg och sitt sätt.

Vänsterpartiet menar att det behövs ett stort antal insatser för att nå dit, och i dagens betänkande finns några pusselbitar. Vi motionerar till exempel om en nationell scenkonstgaranti för att bostadsort inte ska vara avgörande för om du får kultur i skolan eller inte men också, vilket inte är mindre viktigt, för att kulturlivet inte ska behöva hantera 21 olika regioners utbudsdagar, 290 olika kommuners ansökningssystem och kanske 1 100 olika skolhuvudmäns kontaktvägar. Jag yrkar därför bifall till reservation nummer 8 om en nationell scenkonstgaranti för elever.

Fru talman! Vi i Vänsterpartiet menar att de ideella kulturaktörerna behöver få ett lyft och uppmärksammas mer. Svenskarna är oerhört aktiva som kulturutövare: Vi sjunger i kör, lajvar, spelar i band och målar – ibland i föreningsform och ibland genom studieförbunden.

Även på små orter sjuder föreningslivet, och det är där målet om kultur i hela landet förverkligas. Ett stort antal kulturföreningar är arrangörer av teaterföreställningar, konserter och konstutställningar som ger arbetstillfällen för yrkesverksamma.

Jag såg en siffra som jag faktiskt häpnade över: Värdet av det frivilliga arbetet inom kultursektorn uppgår till 8,4 miljarder kronor per år. Det är viktigt att alla nivåer – kommunal såväl som regional och nationell – stöttar de viktiga insatser som görs av ideellt aktiva, genom goda ekonomiska förhållanden, anpassade och tydliga regelverk och ett bra bemötande för att underlätta föreningsarbete för den som inte är van organisatör.

Parallellt med den positiva bild av ett vitalt föreningsliv som jag nu har lyft fram ser vi oroande tendenser. Många små föreningar som är beroende av stöd från sin riksorganisation för att hantera till exempel administration, it-plattformar, avtal och utbildningar har det väldigt tufft. Detta beror på att de stora riksorganisationerna nationellt har det tufft.

Kulturrådets bidrag till såväl centrala amatörföreningar som musikarrangörer har haft en negativ utveckling de senaste åren, efter att ha legat stilla i över ett decennium. Med krympande resurser blir det svårt att ge stöd och uppmuntran till exempelvis nya riksförbund som uppstår kring nya kulturformer och musikaliska uttryck. Vi anser att det här är väldigt olyckligt då man riskerar att utestänga preferenserna hos unga, som kanske är de som för fram nya kulturformer. Det gör det också svårare att nå det nationella målet om ett dynamiskt kulturliv, som alla partier är överens om.

Det är också ett stort bekymmer att befintliga organisationer tvingas till nedskärningar och uppsägningar. I ett brev till kulturministern beskriver två stora paraplyorganisationer på området sina personalneddragningar de senaste åren: 37 procent har de behövt skära ned med under den här mandatperioden.

Som exempel kan vi ta Amatörteaterns Riksförbund, ATR, som har sitt säte i mitt län Västmanland och som organiserar runt 10 000 medlemmar i 230 lokalföreningar runt om i landet. Denna organisation lyfts upp i en motion från en Sledamot i dag, och den tycker jag att hela Sgruppen borde ställa sig bakom, precis som Vänsterpartiet har gjort.

ATR stöder amatörteaterföreningar i hela landet genom utbildning, rådgivning och arrangemang. De har också ett nationellt manusbibliotek med 6 000 titlar och en upphovsrättsförmedling som ser till att dramatiker får betalt när deras pjäser används i till exempel kulturskolor, folkhögskolor, skolteater och olika teatersällskap runt om i landet.

Det här är unikt i sitt slag. Om ATR inte har råd med en lokal och personal för att sköta det hela faller en stor del av amatörteatern i vårt land. De har sagt upp personal, försökt hyra ut en del av sin lokal och lagt ned Sveriges enda tidning om amatörteater.

Låter det här som ett rikt kulturland? Att vi inte kan ha råd med denna verksamhet tycker jag är något som regeringen och Sverigedemokraterna behöver ta till sig och skämmas för en aning. Man uppmärksammades på det här för flera år sedan, men gång på gång har man prioriterat skattesänkningar framför stöd till kultursektorn.

Vi har förstås skjutit till medel i vår budget för att stötta både dessa och andra delar av det ideella kulturlivet. Vi ser att det är där man skapar den där gemenskapen, som vissa partier har sagt här i talarstolen att de vill se i Sverige. Jag har gång på gång hört att det är viktigt att vi har sammanhållning och skapar gemenskap, men den gemenskap som finns i dessa föreningar handlar inte om att alla ska tycka lika eller ha samma värderingar och att det är det som bygger gemenskap. Människor med olika bakgrund, människor som röstar på olika partier och människor i olika åldrar möts kring ett gemensamt intresse, till exempel teater.

Det är den sortens mötesplatser som vi behöver så väl. Det är civilsamhället som skapar dem, och de hjälper till att minska den polarisering som många partier är oroade över. Det är när människor lär känna och får förståelse för dem som är olika som vi får ett starkt samhälle. Det sker när man möter den människa som man inte hade träffat om det inte hade varit för den där föreningsträffen. Det är det som vi behöver hålla fast vid.

Tidöpartierna fnyser åt vuxnas fritidsintressen, men jag menar att det är genom ett starkt civilsamhälle som vi bygger en stark demokrati.

Jag ska också säga några ord om studieförbunden, även om vi har hunnit prata om dem i replikskiften, för när det gäller kulturen i hela landet är de en väldigt viktig aktör. De tillhandahåller replokaler, studiecirklar på olika språk och kultur. De har varit flitiga arrangörer av festivaler och kulturprogram i egen regi och i samarbete med till exempel folkbiblioteken.

På biblioteket i min hemkommun säger de så här: Nu har studieförbunden inte längre möjlighet att skicka personal till våra planeringsmöten när vi ska lägga programmet för författarbesök. Det finns ingen personal längre på studieförbunden.

Även kommunerna har minskat anslagen, så här behövs ett handslag över partigränser och även på kommunal, regional och nationell nivå för att stärka verksamheten igen. I vår budget finns de 500 miljonerna som har försvunnit.

Vi har pratat om detta många gånger den här mandatperioden. Jag minns särskilt en debatt vi hade förra året, när vi pratade om nedskärningarna.

Studieförbunden har sagt upp 800 personer – den siffran kanske är lite gammal nu, men ungefär 800 personer har sagts upp inom studieförbunden. Men det räcker inte för att täcka nedskärningarna, utan man har också behövt göra besparingar på fastighetssidan. Det är därför de här replokalerna och musikhusen har behövt stänga.

När vi debatterade detta förra gången hävdade Tidöpartiernas företrädare att studieförbunden med flit hade gjort nedskärningar som skulle väcka uppmärksamhet. De borde faktiskt ha prioriterat på ett annat sätt, ett bättre sätt, hävdade man. Men hur de ska kunna banta ned sina utgifter med en tredjedel utan att säga upp personal och utan att stänga lokaler är för mig en gåta. Kanske hoppades man att de kunde trolla med knäna, som det brukar heta.

Jag hoppas verkligen att vi får en ny regering med en annan politik som Vänsterpartiet ingår i och att vi tillsammans i den regeringen kan stå upp för ett fritt och starkt kulturliv. Vi från Vänsterpartiet kommer inte att förvänta oss att någon, vare sig man är kulturarbetare eller kulturminister, ska behöva extraknäcka som trollkarl för att få ihop sin budget.

(Applåder)