Herr talman! Det här har nått kulturskolorna; jag kanske var otydlig tidigare. Det har dock naturligtvis inte nått de kulturskolor som har avgiftsfria kurser – det går inte att använda där. Det inte har nått kulturlivet i övrigt, vilket var en del av min kritik.

Enligt propositionen och förarbetena skulle nyttjandegraden ligga på runt 65 procent första året. Man hade tagit fram olika scenarier med 70 procent och 80 procent. Katastrofscenariot, om jag får uttrycka mig så, var 20 procent. Nyttjandegraden över hela riket har visat sig ligga på 18 procent. Det här har jag låtit riksdagens utredningstjänst utreda, så det är inte mycket att ifrågasätta.

Nyttjandegraden ligger alltså under katastrofscenariot. Det är inte en succé. Detta beror till stor del på att föreningarna tycker att det är för krångligt och dyrt. Jag tycker synd om alla de stackars föreningsekonomer, kassörer och så vidare som ska hantera det här haveriet, skulle jag säga, av byråkrati.

Framför allt vill jag lyfta fram att man lägger otroligt mycket av dessa pengar på Försäkringskassan och på E-hälsomyndigheten. Det har gått mer pengar till dem än vad man har kunnat betala ut till familjerna.

Det pratas om 300 000 barn, men man borde ha kommit upp i åtminstone 800 000 barn för att nå de mål som uttrycks i propositionen och övriga förarbeten. Systemet är otroligt ineffektivt, och det finns en mängd kritik mot det, som jag har fått till mig när jag har pratat med kommunföreträdare. Det hade varit mycket bättre, också enligt idrottslivet, om man hade lagt pengarna på Riksidrottsförbundet, kulturskolorna, friluftsföreningarna med flera för att skapa fler ledare, för det är där flaskhalsarna finns.