Herr talman! Den som är besjälad av kulturfrågor får sig väldigt mycket sådant till livs – och lite annat också – genom debatterna här i dag. Den aktivt lyssnande kan även urskilja lite olikheter i politiken.

Det här motionsbetänkandet tar upp väldigt mycket – breddad finansiering, kulturskolan, civilsamhället, public service, barns rätt till kultur – men jag har tänkt fokusera på två områden. Det ena är fritidskortet och det andra är de ekonomiska villkoren för kulturarbetarna.

Jag tycker personligen att det är väldigt trist att så många barn och unga saknar kontakt med kultur i olika former. Det kan bero på språksvårigheter, social utsatthet eller fattigdom. Det kulturpolitiska målet att alla ska ha möjlighet att delta i kulturlivet har inte uppnåtts.

Vilka förutsättningar finns det för att bli exempelvis musiker? Det är många trösklar: hem där det inte spelas, föräldrar som inte förstår och annat som lockar. Därför finns det initiativ där man säger: ”Kom på lovet och testa det här!” Sådana inslag kan vara betydelsefulla och skapa intresse.

Kulturutövande håller barn och ungdomar från kriminalitet, och idrotten har samma funktion. Alla kan inte spela instrument – många har idrottstalang. I Kortedala i Göteborg startas nu en tennisförening för att aktivera ungdomar. Det är ett privat initiativ och bara ett exempel som visar civilsamhällets betydelse.

Kulturskolan är ju ett kommunalt ansvar, men vi har från statens sida bidragit med bland annat ett utvecklingsbidrag för att kommunala kulturskolor ska bredda sin verksamhet och nå fler barn. Det är något vi alla är överens om.

Herr talman! När fritidskortet infördes var ambitionen tydlig. Det handlade om att sänka trösklarna så att fler barn och unga får tillgång till en meningsfull, ledarledd fritid. Fritidskortet lanserades i september 2025, alltså förra året, och i december kunde man konstatera att reformen blivit en framgång. Över 300 000 hade laddat ned fritidskortet.

Över 40 000 av de nedladdade korten var på det högre beloppet, och siffrorna för hösten visar att genomslaget var särskilt stort just bland hushåll med svag ekonomi. För de familjerna har stödet inneburit en konkret skillnad, inte i teorin utan i vardagen. Genom att rikta stödet direkt till barnet i stället för via generella bidrag har fritidskortet nått just den målgrupp som annars riskerar att stå utanför.

Det har funnits kritiker här i kammaren. De har dock i hög grad ändrat sig, vilket gläder mig oerhört. Kritikerna har fört fram att resurserna i stället borde ha gått till föreningarna, men regeringen har fortsatt att stödja idrotten, friluftslivet och övrigt föreningsliv samtidigt som man tagit fram fritidskortet. Fritidskortet är en särskild satsning utöver de generella stöden. Fler barn i verksamheterna innebär fler medlemsavgifter, större bredd och långsiktig stabilitet för föreningar och kulturskolor.

När fritidskortet öppnade för 2026 kunde regeringen dessutom presentera ett fritidskort som även omfattar alla sjuåringar. Nu är det barn mellan 7 och 16 år som får det här kortet. Det generella bidraget höjdes från 500 till 550 kronor, och det förstärkta bidraget höjdes från 2 000 till 2 500 kronor.

Nu har jag nog snart övertygat alla om fritidskortets fantastiska förmåga!

Över 6 400 föreningar och kulturskolor har anslutit sig. Fritidskortet är en kristdemokratisk reform som har möjliggjorts genom regeringens gemensamma arbete och som bygger på att barn behöver gemenskap, förebilder och sammanhang för att utveckla sina intressen och för att växa. Att investera i barns fritid är att motverka ensamhet, stärka individen och bygga ett hållbart samhälle på sikt. Fritidskortet visar att träffsäker reformpolitik kan göra stor skillnad för barnen här och nu och för samhället i framtiden.

Herr talman! För mig som kristdemokrat är kreatörer inom kulturlivet och deras sociala och ekonomiska trygghet ett oerhört viktigt område. För yrkesverksamma konstnärer och andra kulturarbetare finns det tydliga brister på det här området.

Den kulturella sektorn bidrar till stora värden i Sveriges ekonomi och omsätter 650 miljarder varje år. Kulturarbetarna är med och betalar in till sjukförsäkringssystemet i form av sociala avgifter, men de får sällan del av SGI, alltså sjukpenninggrundande inkomst. SGI är en trygghetsreform, men dagens SGI-system relaterar till att arbeta med fast anställning hos en enda arbetsgivare. De flesta kulturarbetare har flera uppdragsgivare, korta anställningar och eget företag parallellt.

En gemensam rapport från Myndigheten för kulturanalys och Konstnärsnämnden visar att cirka två tredjedelar av kulturskaparna är företagare eller så kallade kombinatörer, det vill säga personer som kombinerar anställningar och eget företagande. Även om en kulturarbetare jobbar för fullt saknas det alltså ordentligt skydd i sjuk- och föräldraförsäkringen. Det innebär att kreatören riskerar att förlora sjukpenninggrundande inkomst vid till exempel föräldraledighet eller sjukdom.

I Calle Nathansons utredning Ett trygghetssystem för alla – nytt regelverk för sjukpenninggrundande inkomst från 2023 föreslår han lösningar som ger kulturskapare tillgång till trygghetssystem på samma villkor som andra medborgare. Han föreslår också bland annat att de statliga stipendierna, som ju inte räknas som inkomst av tjänst, ska bli fler, mer långsiktiga och dessutom pensionsgrundande, så att kulturarbetarnas pension inte blir för låg.

Herr talman! Det är tydligt att dagens SGI-system inte fungerar fullt ut för kulturarbetare. Detta är en fråga som jag som kristdemokrat brinner för och en fråga som behöver lösas framöver.

(Applåder)